Tisdag och snöyra.

Jag har sovit dåligt i natt, många och svåra beslut ska fattas och tankarna har fart omkring som vilda snöflingor inne i mitt huvud.

Men nu är det bestämt.
Det här uppdraget blir oss övermäktigt, hur mycket vi en vill så orkar vi inte fullt ut.

Jag är hemma ensam mesta tiden eftersom käre maken är lastbilschaufför och borta i veckorna.Bamsefar kräver så otroligt mycket så jag håller på att utarma mig själv, det går inte att fortsätta så i längden.
Han kräver ständig uppkoppling i veckorna all sin vakan tid och när Käre maken kommer hem kräver Bamsefar ännu mer eftersom det blir svårt att dela mig och min uppmärksamhet med någon.

Så tyvärr gott folk, nu gör jag er besvikna, men orken tog slut.

Jag har pratat med socialassistenten både i går och idag så hon vet vad som är på gång. Men jag har även sagt att de behöver inte stressa fram ett nytt boende, naturligtvis får Bamsefar bo kvar här till allt löser sig på bästa sett.
Vad hon tror,( assistenten, som har full förståelse för vårt beslut), så tror hon nog att Bamsefar skull passa bäst i ett litet boende, där det finns personal dygnet runt som efter dagens pass kan gå hem och ladda upp batterierna inför nästa dag.

Så är det kanske, hans ADHD är väldigt påtaglig och han är väldigt utåt agerande och det tillsammans med hans utvecklingsstörning och sina autistiska drag gör det övermäktigt för mig ensam att ta hand om honom i veckorna, tyvärr.
Detta blev ett tråkigt inlägg, men det känns skönt att lägga korten på bordet och få det sagt.

Nu kommer snart Bamsefar hem från skolan och jag tror vi ska försöka ta oss en tur till biblioteket idag efter middagen. Visserligen är det snöyra och väldigt halt, men vi får väl ta broddar på och kasta oss ut i den friska luften.

Tack för mig för idag.
Kram Annelie

8 thoughts on “Tisdag och snöyra.

  1. Åh lilla vännen! Så ledsamt, och då menar jag för er båda.För din skull att det var ett så tungt uppdrag med ett sådant enormt tillsynsbehov, att det tar all din kraft och ork.För Bamsefars skull för att han verkade trivas så otroligt bra hos er. Att ni verkade ge honom det han behöver, trots allt.Men det är ju inte meningen att du ska gå under som människa för det, det skulle ju inte Bamsefar må bra av heller. Då är det ju bra att du inte låter det gå för långt eller att du låter honm stanna och rota sig ännu mer för att senare må ännu sämre.I ärlighetens namn så kan jag förstå att du inte orkar, inte om du är så mycket själv med honom. Men visst är det sorgligt!Kramar om dig och hoppas att du inte tar det för hårt trots allt. Om du skulle gå under om han bor hos er vore ju det en katastrof.Lena

  2. Många,många kramar till dig!Jag beundrar di/er som klarat av detta såpass länge. Har varje dag funderat över hu du ska kunna orka med detta.Med det lilla jag vet så verkar det som om assistenten har rätt i sitt antagande om ett litet gruppboende för Bamsefar.Du ska veta att jag tycker att det är strongt att säga ifrån om/när man inte orkar med det man åtagit sig.Många styrkekramar till dig.

  3. Förstår att det känns tungt, men det är inget misslyckande. Hade ni haft all information ni borde haft från start så hade allt sett annorlunda ut.. Puss på dig älskade mamma, jag kommer hem senast på lördag en liten sväng. Vill få så mycket tid som möjligt med grabben innan dom hittar boende åt honom, kommer sakna Bamsefar ❤

  4. Lena, tack för dina fina ord, jag blir rörd av vad du skriver, och visst trivs Bamsefar väldigt bra här,men i slut änden blir det ju inte bra om jag inte orkar och allt bara rasar omkring oss.Jag tror att detta var rätt beslut för oss, även om det kommer att värka i mitt hjärta när det är Dax för Bamsefar att flytta, jag kommer nog krossa hans hjärta. Men det får jag leva med.Kram till dig

  5. Ingela, nu kom tårarna igen, ja jag känner mig faktiskt ganska stolt över att jag klarade av att säga ifrån, att jag verkligen tog mod till mig och tala om hur dåligt jag faktiskt mår i dagsläget. Du som känner mig ganska väl vet ju att jag inte gärna vill ge upp eller erkänner misstag utan kämpar på, till vilken nytta kan man undra…..?? Men nu insåg till och jag mina begränsningar och det får jag ta med mig istället för att gräma mig över att jag inte lyckades denna gången. Tack för dina fina ord vännen.Kram

  6. Man kan inte annat än försöka, och det har ni ju gjort. Tänk på att det är inte alla som ens gör det. Stor kram till dig för att du är en sådan person som vill så väl.Du måste ta hand om ditt liv också och leva det på bästa sätt för att få må bra.Kram Linda

  7. Jag håller med ovanstående,Man kan bara försöka Dessa barn kräver så mycket Och jag förstår av allt jag läst här att du verkligen försökt.mer går inte ,särskilt när du är mest ensam med ansvaret.Blir även jobbigt för din make när han är hemma .Han vill väl också ha en liten bit .Bäst är nog ett litet gruppboende Där personal får vila upp sig emmellanåt.Jag tänker på dig En stor styrkekram skickar jag också Kram Monica

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s