Uppehåll

Idag är det uppehåll ute, solen lyser vackert mellan alla moln.
Men det är inte bara uppehåll från allt regnande.

Som ni nog alla märkt har det varit lite glest mellan min inlägg den senaste tiden.
Jag mår inte riktigt bra och har beslutat mig för att göra ett litet uppehåll med bloggandet.

Två av sig oberoende saker igår, fick mig att inse hur pass dåligt jag mår och fick mig att förstå att jag behöver lite hjälp på traven för att hitta tillbaka till mig själv igen.
Hur långt mitt uppehåll blir har jag ingen aning om, kanske en vecka , kanske en månad, kanske mycket längre, det får tiden utvisa.
När jag känner att jag orkar, kommer jag tillbaka.
Till dess, sköt om er och var rädda om varandra.

Livet är vad du gör härnäst // Richard Saul Wurman

Kram Annelie

Helgen som bara försvann…

Lördag morgon packade vi i hop oss och åkte iväg upp till Frövi.
Solen sken och det var ett underbart höstväder, en dag i skogen lockade, men tyvärr stod det annat på agendan.

Vi hade lång väg att köra, bara några km utanför Borås börjades det frågas från baksätet om det var långt kvar…
Och, ja det var det……..

Vi stannade och kissade , åkte lite till och stannade sen för att äta.
Vi hittade ett jätte fint ställe, ja fint och fint, det såg ut som skrutt på utsidan och inredningen var väl inte mycket att skryta med.
Men vilken trevlig personal, vilken god mat och väl tilltagna portioner, dit kommer vi gärna tillbaka.

Sen var det några mil kvar och vi var framme vid vårt mål.

Grått och trist hade det hunnit bli också…
Vi anmälde oss och fick gå in genom grinden, lämna våra legg och låsa in jackor, telefoner och väskor…inget får följa med in.
Som vanligt pep jag när jag gick genom stål bågen..men dessa två kvinnor som tog emot oss förstod att det var min bh och kände bara igenom mig lite sen blev jag in släppt.
Efter det fick vi skriva på ett papper att vi tillät att bli inlåsta.
Sen blev vi hänvisade till ett litet, ganska tråkigt rum, med persiennerna neddragna och extra glas över det, så man inte kunde komma åt att dra upp dom.
Tur att man inte har anlag för klaustrofobi.

Själva mötet blev bra, mamman var glad och Lillkillen var glad…..
Hon var tydligen någon slags matansvarit i köket och hade lagat mat och bakat tårta (väldigt god) i mängder.
Hon trugade och bjöd , vi var ju inte speciellt hungriga efter vår goda middag, men man var liksom tvungen att äta, hon bara lassade upp och förväntade sig att vi skulle äta och äta……

Så fort Lillkillen öppnade munnen stoppade hon en tugga hos honom, och när han inte öppnade munnen så var hon  där iallafall och stoppade in….
Jag såg på honom hur det började ta emot.
Jag talade om för mamman att vi precis ätit middag och att han nog inte var så hungrig…inte hjälpte det.
Då sa jag till Lillkillen att han fick säga nej tack, så att han inte skulle börja må dåligt….inte hjälpte det.

Hon fortsatte att mata honom i ett….
På kvällen på hotellet mådde han inte så bra ska jag säga.

Men hotellet och rummet var helt ok. På morgonen var det fin hotellfrukost och fast vi varit så mätta på kvällen så gick det ner en hel del.

Vi skulle hälsa på hans mamma en timme på söndagen också mellan 11-12 innan vi åkte hem.
Efter frukosten hade vi tid över, då passade jag på att söka upp en FB vän och få en kram av henne.
Det kändes väldigt bra och det blev min ljusglimt den dagen.

Vad tror ni hände under den timman besöket varade under söndagen….Jo det var mängder av hembakad pizza och ny gjord ravioli. Hon stoppade i den stackars killen och lassade upp till oss så magarna stod i fyra hörn.
Jag fick passa på att slänga det mesta av min pizza då hon inte såg…jag fick helt enkelt inte i mig det.
Men lillkillen han åt vartefter mamma stoppade i munnen, jag försökte stoppa och tänkte på hemvägen…men det var lönlöst.
Mycket riktigt, på hemvägen fick vi stanna för att han mådde dåligt, han kräktes akdrig i bilen, men bra nära var det…..
Vi får lov att prata med hennes kontaktperson och be henne att sätta stopp på detta. Hon började redan när vi var där, planera vad hon ska laga nästa gång vi kommer, om en månad.

Men nu är det vardag igen och idag lyser solen mellan alla mörka moln som blåser förbi på himlen och vinden känns höstlig men fin.
Jag är trött som bara den idag, men vad annat kan man vänta sig efter en sån här helg.
Det är ju inget man är så van vid, och det tar mer en vad man tror, både proceduren att komma in och att vara på helspänn under mötet, tänka och prata på engelska och försöka göra sig förstådd och försöka förstå…

Men nu är det gjort för den här gången och det är en månad kvar till nästa gång, då blir det pappa och mamma helgerna efter varandra.

Den sundaste gymnastiska övningen är att i rätt tid resa sig från middagsbordet. // okänd.

Det borde vi ha gjort i helgen, men det var inte så himla lätt i den situationen vi befann oss i, men så dåligt ska vi inte må nån mera gång, det är ett som är säkert.

Var rädda om er och ha en fin måndag, snart är det helg igen.
Kram Annelie

25 års present……

För ett tag sedan var jag och köpte mig en 25 års present.
Det är kommunen jag bor och jobbar i som ska förära mig en liten present efter lång och trogen tjäns.
25 år, tänka sig, de flesta ganska roliga, men en del ganska jobbiga år.
Jag väljer att komma ihåg det roliga i första hand, det är liksom lite skönare att minnas dom.

Vi som varit anställda 25 år fick en rekvisition och skulle köpa oss något personligt för pengarna.
Men alltså, en guldklocka eller en kristallskål, det ligger liksom inte för mig.
Funderade ett tag på något smycke, men näe, jag har nog det jag vill ha, och skulle jag få något mer så vill jag nog helst få det av Käre maken.

Förstår ni att jag inte vill göra höst i mina krukor ännu?

  Jag gjorde en lite förfrågan på FB om man kan räkna en systemkamera som en personlig present.
Det var övervägande positivt svar på den frågan, så nu finns det en kamera inslagen i ett fint paket.

Jag borde kanske ha frågat personalchefen också, men det lyckades jag visst glömma bort.

 Idag var jag och lämnade upp presenten på personal avdelningen, 
Jag hade sån tur så personalchefen var inte där idag, så jag behövde inte redovisa  vad jag hade köpt.

Fast nog sjutton tycker jag att en kamera är mer personlig en vad en kristallskål är……
Vi fick alltså lämna ifrån oss våra presenter
Det blir en liten tillställning med mat och trevligheter den 29/9,  då kommunen ska ge oss våra på egen hand inköpta presenter. Så en får jag vänta ett tag innan jag kan börja undersöka och pilla på min kamera.

Igår bakade jag goda Philadefiabullar, det var första gången för mig, tyvärr blev dom alldeles för goda och jag åt lite för mycket….min mage som  inte har fått så värst mycket vetemjölsprodukter på sista tiden, ja den reagerade naturligtvis.
Det blev en del spring till ett visst litet rum med lås på dörren i går kväll kan jag säga, men bullarna var goda.

Sen lyckades jag skära mig ganska rejält i tummen, när jag skulle skära bullarna (som bakas i långpanna och skäres i fyrkanter)
Det blöder fortfarande om jag stöter mot tummetotten det allra minsta.
Men som sagt, bullarna var goda och nästa gång jag bakar dom ska jag ta det lite lugnt, både med kniven och ätandet……

Nu ska jag se till att vi får lite mat i våra magar, Nakenfisarna dyker snart upp också, dom ska vara här hos ”mormor”  i kväll då deras ”mamma” ska iväg på inköp med jobbet.

I morgon är Lillkillen ledig från skolan och jag ska tvätta.
Lördag morgon ger vi oss iväg och det märks på lillkillen att han är spänd inför besöket.
Lite extra sur och tvär och har lite svårt att sova.
Men vi får hoppas att allt går bra, i vilket fall får vi göra det bästa möjliga av det.

Att inte bry sig om, är värre en att inte förstå // Danskt ordspråk.

Må väl alla söta och tack för era fina kommentarer.
Kram Annelie
.

Bara fem minuter till….

Bara fem minuter till viskar en röst inne i mitt huvud, när väckarklockan ringer, sen en gång till….Bara fem minuter till, jag snozar och snozar gång på gång, allt medan regnet piskar mot rutan och vinden tjuter.

Sängen är så varm och go och jag vill inte alls gå upp och starta dagen.
Men rätt vad det är säger samma röst,  -Nej det här går inte , nu måste du gå upp!!
Ja då får jag ju göra det, in i duschen för att väcka kroppen med en varm och ljuvlig dusch.
Se det hjälper, genast känns det bättre och jag är redo att ta mig ann dagen.

Det första som möter mig när jag kommer upp på övervåningen är en mycket kelsjuk katt, det är så gott att stå där och köra ner huvudet i hennes varma päls och lyssna på hennes kurrande när hon spinner.
Fem minuter får hon, sen måste jag ta itu med mitt ansikte och sätta lite färg på det, väcka Lillkillen och börja med frukosten.
Ute fortsätter det blåsa så att det regnar vågrätt….Det lockar inte att gå ut, men på med regnkläder och stövlar sen iväg till skolan.

Mer höst en så här blir det knappast, men vinden är nästan ljummen och det känns faktiskt riktigt mysigt att gå bland alla blöta löv och med regnet smattrandes på regn luvan…antagligen är jag inte riktigt klok.

Lämnar av Lillkillen vid skolan och beger mig hem igen för att äta frukost, jag tog mig bara en kopp kaffe innan vi gick iväg.
Frukosten är nu avklarad och jag ska klä på mig regnrocken och stövlarna igen och gå till min svärmor på ett litet besök.
Jag hade lovat att komma upp förra veckan, men med den huvudvärken jag hade hela förra veckan kändes det inte lockande att gå på besök, så det får bli idag istället.

I kväll kommer Käre maken hem, det ska bli riktigt skönt, men i morgon bitti åker han iväg igen för att sen komma hem fredag kväll.
På lördag morgon packar vi oss iväg för ett besök uppe i Frövi och Lillkillens mamma. Det blir en natt på hotell för att sen åka hem på söndag igen.
Så den här helgen kommer bara att försvinna….sen är det jobb och skola igen, precis som vanligt, och så rullar dagarna på.

Nu march pannkaka ut i regnet, som någon av alla mina vänner sa,-  Man blir vacker av regn. Så det är väl inget att vänta på, ut och bli blöt och vacker.

 Var rädda om varandra !
Kram Annelie

Åska, regn och huvudvärk…

Ja inte har det hänt mycket sen sist…tiden har liksom stått stilla, eller bara flutit förbi, vad vet jag.
Huvudet har konstant värkt, visserligen med olika intensitet, varje dag i en veckas tid.
Då blir det inte mycket ork över till allt det andra runtomkring.

Man kan inte vara på topp jämt..  

Dagarna har liksom bara gått spårlöst förbi, vakna, frukost, följa till skolan, hem, och sen var tiden tar vägen fram till klockan ett då det är dax att hämta igen, tar vägen, är för mig en gåta.
Ingeting blir gjort här hemma i allafall, inte blir det städat, inte hinner jag med besöken till svärmor som planeras, inte blir boken läst som ligger och väntar på mig…Ja jag vet helt ärligt inte var de där timmarna tar vägen.

Eftermiddagstimmarna vill jag bara ska gå så fort som möjligt så att det ska bli kväll så att jag kan få sova.

Timmarna bara rinner iväg någonstans där jag tyvärr inte tycks ha tillgång till dom. Men det blir väl snart bättre, bara detta huvud, som ska vara mitt, kan tänka sig att sluta värka.

Jag var och kollade ögonen förra veckan, och dom är det inget fel på….lite synd , måste jag säga, jag var väldigt sugen på nya glasögon, men det är ju lite knasigt att slänga ut  en 8-10 tusen för något som inte behövs. Men Käre maken får sig ett par nya, skit snygga och jag är bara lite, lite avundsjuk.
Fast nästa år är det nog min tur…..och det är ju väldigt gott att veta att det inte är ögonen som förorsakar huvudvärken.

Igår kom vi äntligen iväg till skogen, massor av svamp, mest tratt kantareller fanns det……
Lillkillen älskar skogen och är en jätte bra svampplockare och han tycker även om att äta svampen han plockar. Sen vill han naturligtvis leka lite mellan varven, men det är ju helt okay, en riktig skogs kille är han allt.

Idag har Käre maken åkt iväg och jobbat igen, så jag och Lillkillen är ensamma hemma och lusten till att göra nytta är lika liten som den varit den senaste tiden.
Jag borde ta mig i kragen och städa lite, kanske baka eller göra något annat så man kan påvisa att det är något som händer här hemma, men ack så mycket det tar emot.
Undrar om man kan köpa energi någonstans, ja då menar jag inte sån energi som går åt att värma upp lägenheten eller så, utan sån energi som gör att man känner att det är roligt att hitta på och göra saker.


Längtar efter mina barnbarn gör jag också….jag som trodde jag skulle få mera tid över att träffa dom när jag inte jobbade (utanför hemmet), har fått mindre fritid en någonsin….

Nej men usch så gnälligt det blev idag, jag borde nog inte satt mig vid datorn över huvudtaget.
Nu får jag allt ta tag i timmarna som är kvar, så att inte hela den här söndagen bara flyter iväg den också.

Var rädda om varandra och krama någon du tycker om!!

Saker är inte svåra att göra, det svåra ligger i att sätta sig i stånd att göra dem.
                                                                                                 Constantin  Brancusi   

Kram alla fina // Annelie

Idag lyser solen….

Men annat var det i går kväll, vilket oväder, ja inte bara under kvällen utan under precis hela dagen.
När man såg att det var uppehåll och man tänkte springa ut med Chester, jag var nämligen hundvakt, så hann man inte ens tänka tanken innan det bara vräkte ner igen.

Stora tunga droppar i mängder, samtidigt som det blåste så att regnet nästan stod vågrätt.

Chesters promenader blev korta små dragkamper, han drog allt vad han orkade bakåt eftersom han har fått för sig att man kan bromsa sig ur ett regnväder och jag försökte dra framåt så att vi skulle komma hem nån gång.

Vid tiotiden på kvällen kändes det som om det värsta blåst över. Jag tog på Chess hans fina goa regn pläd och jag drog på mig stövlar och regnjacka, sen gav vi oss ut i mörkret.

Det hade faktiskt slutat regna och det var nästan vindstilla, det blev en riktigt skön promenad även om Chess nog hade velat att den skulle ha varit lite kortare,
Nästan hemma, vid ett hus snett bredvid oss bor en liten hund som brukar var ute på sin gård och skälla som en liten best när man går förbi.
Detta triggar  naturligtvis igång Chester som redan ett par meter innan deras staket, börjar gå på två ben och göra sig riktigt stor och försöker se skräckinjagande ut inför den andra lilla svarta hårbollen.

Så gjorde han även i går kväll, jag såg att det var mörkt i lägenheten och dörren var stängd, alltså var inte hunden ute, så jag släppte på kopplet  för att Chester skulle få gå fram till staketet och nosa och jag följde naturligtvis med ( kopplet är inte så långt)
Vi stod där i mörkret och stirr bligade in i trädgården båda två, då någon plötsligt säger,
-Jaha o vad vill du?
Då sitter surgubben (han kallas så här omkring) ute på en stol och röker.
Inte hade jag sett det och han såg ju inte Chester bakom staketet, han såg bara mig ståendes där och titta rakt in i deras trädgård.
Tror sjutton det att han undrade vad jag var ute efter, vet inte ens om han kände igen mig i ,mörkret med regnkläder på.
Jag hasplade väl ur mig nån ursäkt om skällande hundar och nyfikenhet och vad det nu var….sen gick jag fort där ifrån.
Nästa gång jag går förbi tänker jag titta åt ett helt annat håll………

Idag lyser solen mellan alla mörka moln som seglar förbi på himlen, det får man vara glad för.
Hörde på radion att denna sommaren har varit den sämsta på väldigt länge här nere i Västra Götaland.
Om man lägger i hop alla soltimmar som varit, har vi bara  haft tre solveckor på hela sommaren, det är inte speciellt mycket, skönt att det kommer en ny sommar nästa år.

Idag bjuder jag inte på något ordspråk, utan idag tänker jag skriva ner ett litet samtal jag hörde på skolgården när jag följde Lilkillen till skolan.

Två killar i 7-8 års åldern kommer springandes mot en tredje kille i samma ålder, som precis anländer till skolan.
De två första killarna ropar i mun på varandra,
– Emil du är kär……..
-Jaha svarar Emil, i vem då?
– Det får du bestämma själv…..

Det var väl gulligt av dom, att han åtminstone fick välja föremålet för sin kärlek själv.

Ha det gott alla och må solen lysa på er.
Kram Annelie

Höstvindar friska…

Ja det viner som den värsta höststorm idag, annat var det i helgen.
Lördagen var så underbar, vi hade bestämt oss för att ha en liten gårdsstädning på 36:an och 34.an med en lite gårdsfest framåt kvällen som avslutning.

Vi började vid halv tio, vi hade lagt ihop pengar för att hyra släp kärror för allt som skulle köras till sopstationen.
Vi sorterade och slängde inne från våra lägenheter, och sånt som var för ”fint” för att slängas anordnade barnen en liten loppis som dom hade ansvaret för.
Där fanns allt från skridskor, stövlar, bord, leksaker kläder…..
Helt underbart, tänk att få ett par helt nya stövlar till sitt barn för 30 kr, eller en käpphäst för en tia…

Den här ”hunddynan” finns inte längre, den åkte på tippen.

Sen rensade vi ogräs, klippte buskar och rensade i sandlådan, grillade korv och tog oss lite kaffe paus, med gemensamt fika, allt medan solen lyste på oss och barnen sprang lyckliga ut och in hos varandra och sen  ut en sväng på gården ….och så in igen hos någon annan.

På kvällen dukade vi långbord och åt tillsammans i lyktornas sken. En jätte trevlig dag och kväll, som lätt kan bli tradition.

Söndagen bjöd på precis lika vackert sommarväder, fast det njöt vi inte lika mycket av……Ajabaja, nu tror ni nog  att vi fick i oss lite för mycket av det goda på lördagskvällen och tillbringade dagen med dunkande huvuden. Nej då , så var det inte alls…inte på långa vägar.

Vi höll oss till ett par öl var, för på söndag morgon var det dax att åka och hälsa på Lillkillens pappa.

Solen flödade från himmelen och vi önskade att vi hade varit i skogen istället för inne i bilen.
Men i Mullsjö stannade vi för att äta mat och då passade vi på att ta oss en lite längre promenad runt stället vi var på. Det var riktigt skönt att strosa runt på skogsstigarna, även om de var väl upptrampade och alldeles nära vägen.

Lingon lyste så röda och fåglarna kvittrade och bina surrade…

Men så var det dax att sätta sig i bilen igen och fortsätta färden.
Det ser lika trist ut som det är i verkligheten, men vårt slutmål för dagen var detta.

Parkera bilen, gå till grinden och identifiera sig själv för att få komma in…..

Följa de streckade linjerna på innergården till entre dörren, väl där inne har man inte någonting att säga till om längre.
Man kommer in i en hall med låsbara skåp, där får man lämna in väska mobil och armbandsklockorna, sen blir man insläppt i ett annat litet rum där man får lämna sitt legg, köra skorna genom en röntgen apparat och gå genom en sån där båge som piper om man har någon metall på sig…..
Naturligtvis pep det om mig, jag hade ju bh på mig….och det fick jag  minsann inte ha, för pipa det får det inte göra….. Jag fick med mig en liten påse, ut i hallen igen och kränga av mig bh:n och lägga den i påsen.
Vänta på att dörren låstes upp igen, köra bh;n genom röntgen maskinen och  gå genom bågen igen, denna gången pep det inte och dom släppte genom mig. Suck, vad tror dom att jag tänker göra, jag är där med Lillkillen,  för hans skull, jag tänker då verkligen inte smuggla in något i min bh till hans pappa, som jag inte känner över huvud taget och min bh den vill jag helst ha på mig, mina bröst blir så långa när dom inte har något som håller dom på plats.

Jag vill inte utsätta er för en bild på dom så ni får titta på lilla Zikoria istället, som förresten bjöd på en liten näbbmus till frukost i morse, jag smög undan den och placerade den i soppåsen, då hon tittade bort.

Nåja, mötet med Lillkillens pappa blev ganska jobbigt den här gången.

Lillkillen somnade som en stock i bilen och sov i två timmar, vilket innebar att att han inte somande från kvart i elva i kvällen.
Jag var helt tömd på energi och vaknade vid tre med migrän som hette duga. Jag pallrade mig upp och tog tabletter och somnade om , värken var under kontroll när jag vakande igen, men långt i från bra, äta var inte att tänka på, Lillkillen var naturligtvis trött och ville inte alls gå upp o gå till skolan.
Det var ingen bra kombination kan jag säga……

Men allt som måste gå, går och så även denna dag.
Ett är säkert, det var skönt när kvällen kom och dagen var avklarad.

Dagen idag har varit mycket bättre, fast det behövdes i och för sig inte så värst mycket för att den skulle bli bättre en gårdagen.

Det bästa med denna dagen var besöket på mitt jobb och alla goa kramar från kollegor och barn.
Jag längtar tillbaka till jobbet och efter nyår kommer jag sätta igång och jobba igen, det har jag bestämt.
Det ser jag fram mot.

Satt och bläddrade i mina ordspråks och citat böcker och hittade det här väldigt passand citatet.

Att läsa citatböcker är en bra sysselsättning för en obildad människa // Winston Churchill

Jomen, så är det och med det slutar jag för idag, nu ska jag ta en kopp te och njuta av vindens tjut utanför fönstret för det är sånt obildat folk sysslar med en tisdagskväll som denna.
Kram och var rädda om varandra.
Annelie