Rapport från soffan….

Ja nu har det gått några dagar och gipset och jag börjar vänja oss vid varandra.
Det är väl bäst så eftersom vi ska tillbringa rätt många veckor tillsammans.
Men jag kan inte påstå att jag tycker om det, tungt, kliande och mest i vägen tycker jag……

I fredags kväll klockan 19.00 ringde telefonen här hemma. Jag brydde mig inte om att försöka hinna ut till köket där hemtelefonen befann sig, men när envist många signaler gått fram la vederbörande på och sekunden efter ringde min mobil.

Det var den första läkaren jag hade för benet, han som jag bytt ut på grund av hans arrogans och hemskt tråkiga uppförande.
Han presenterade sig och sa,
 – Jag ser här på  röntgen svaren (klockan sju en fredagskväll ?) att jag hade en fraktur och han föreslog  att jag skulle ta mig in till akuten i stora staden.
-Ja jag vet det, sa jag, jag var  där i går och gipsade det..
-Detta var verkligen oväntat, sa läkaren, så bra att du tog tag i det själv…
– Ja nån var ju tvungen att göra det, svarade jag.

Man slutar aldrig att förvånas. Jag satt nog och ruskade på huvudet en bra stund och fundera på hur vården egentligen ser ut.

På onsdag ska jag på återbesök till ortopeden, hoppas allt ser bra ut, så dom slipper gipsa om benet.

För er som följt mig en längre tid, och som känner till Lillkillen.
Jag har tråkiga nyheter vad det gäller honom. Hans mamma och han har  bott på flyktingförläggning i väntan på att alla papper och biljetter skulle bli klara inför utvisningen.
Tre dagar innan de skulle få åka hem, vad händer då…?
Jo mamman häktas och anhålls igen, för samma sak som hände när Lillkillen kom till oss.
Nu är han hos en annan familj, utan mamma, utan några av sina tillhörigheter i väntan på vad som kommer att hända.
Jag fick telefonnr. till familjen han bor hos och ringde i fredags, det var pappan i familjen som svarade och han verkade inte speciellt samarbetsvillig, men jag fick prata med Lillkillen i alla fall.

Han var ledsen och tyckte det var tråkigt. Jag ska försöka ringa i dag igen.
 Jag har haft kontakt med hans familj i Ryssland och jag tror dom försöker jobba för att få hem honom till sig,
men jag antar att de måste ha mammans medgivande.
Det är jag lite frågande till om de får.
Jag tror hon är så pass egoistisk så att hon vill ha Lillkillen här, annars har hon ingen som besöker henne och har ingen av de fördelar som  det innebär att ha barn.
Stackars lille kille vad jag lider med honom.

Fortsättning följer antagligen.
Nu ska jag njuta av en kelig, hårande katt som stryker här runt omkring mig, och nästan lägger sig på datorn.

 Ta hand om er och le mot någon ni möter, leenden smittar av sig och man gör någons dag lite extra fin .

Kram Annelie

7 thoughts on “Rapport från soffan….

  1. Jag lovar att jag ska le även om andra inte ler tillbaks. Jag har ju inte läst din blogg så länge men jag kan läsa mellan raderna på ett ungefär. vilken frustration att veta men inte kunna göra något. ändå värre när det handlar om ett barn. Det du beskriver om vården vet jag nog vad det är. Jag levde så i tre år men till slut dök rätt läkare upp och då löste det sig. det är som ett lotteri idag. Tur i alla fall att du till slut fick hjälp. Inte att leka med de där åkommorna.Ha en fin måndag

  2. Jag antar att du får ta ram allt tålamod du har när du sitter där, kanske inte än men när det har gått lite längre tid……..man kan bli rätt rastlös (läs Maritha) :o))Men vad i himmelens tider håller hon på med…..risker att få åka till sitt hemland med barnen och så strula till det så??????Han har då verkligen tur som har dig som bryr sig om Lillkillen :o))Må väl där i soffan när du vickar på tårna!Kramen och en fin på kinden // Maritha

  3. Ja man undrar ju ibland vad det gäller läkarvården.. Hoppas det läker bra nu och att du slipper gipset snabbt..Stackars Lillkillen..Tycker pappan i den nya familjen skall vara glad att du bryr dig de kan ju faktiskt få god hjälp och råd av dig samtidigt som killen får en trygg röst att höra ibland..Hoppas det löser sig för honom på det bästa sättet..Kram Mia

  4. Den läkaren hade jag aldrig mer gått till 😦 Så synd om lillkillen och jag håller med Mia att den nya familjen ska bara vara glada att du bryr dej om lillen. Mamman verkar inte bry sig om sin pojke :-(Ha det så gott & mys med Zikoria i soffan !!! Kram Annika

  5. Men du, så ledsamt för lillkillen. Vad jobbigt det måste kännas för dej som haft hand om honom. Jag hoppas verkligen att det löser sej för honom så han får ett bra liv lille vännen. Så bra att du tog tag i det där med benet själv så du fick rätt hjälp. Jag avundas dej verkligen inte som måste ha gips.Du må krya på benet och tack för meddelandet på min blogg :-)Kram/Susanne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s