Möss och annat smått o gott …..

För några kvällar sedan kom Zikoria in med en liten söt mus igen, precis när jag hade tänkt släcka och gå och lägga mig.
Det blev en riktig katt och råtta lek här inne. In under soffan ut igen och vidare in under bordet bort under bokhyllan.
Men in under bokhyllan kunde Zikoria inte följa efter, så hon lade sig på lur och stressade den stackars musen med att köra in tassen och visa att hon fanns där och väntade.

Jag hann att se att musen var skadad, men den levde fortfarande.
Tillslut tröttnade Zikoria ( den latmasken) och gick helt sonika ut.

Jag kände inte för musjakt jag heller, så jag stängde dörren in till rummet som musen var i och gick och la mig.
Tänkte att det där får jag ta itu med i morgon bitti.

Morgonen kom och jag öppnade dörren för att se hur läget var.
Zikoria låg på mattan i rummet och sov, hon hade tagit sig in samma väg i rummet under natten som hon tog sig ut,sist när jag låste in henne tillsammans med musen…..


Men nån mus såg jag inte till.
Nåja den ligger nog död någonstans tänkte jag och när Freja kommer hem nästa gång hittar hon den i ett kick, och lät saken bero.

Under dagen var jag en sväng till jobbet och var ute och lekte med barnen i vårsolen Det var jätte mysigt.


Det blev kväll och ett ruskigt oväder med regn och blåst kom in över byn. Jag var trött och somnade ganska fort , men precis när jag höll på att slumra in ( alldeles ensam hemma) ryckte jag till av ett prassel och tänkte genast på musen, men slog bort tanken som fånig.
Naturligtvis var det regnet mot rutan och pressningen över trämöbeln där utanför sovrumsfönstret som lät.
Somnade på riktigt och sov jätte gott hela natten.

När Käre maken kom hem berättade hur fånig jag varit när jag höll på att somna kvällen innan, vi skrattade gott åt hur man kan lura sig själv att tro saker.
Senare på kvällen kom även dottern hem, hon skulle sova över hos oss eftersom hon skulle skjutsa mig till doktorn fredag morgon.


Vi kom sent i säng trötta både jag och Käre maken, vi släcker och säger godnatt.
Vi känner båda två hur sömnen håller på att övermanna oss..då hörs prasslet. Både jag och maken resor oss kapprakt upp samtidigt….- Vad vad det för prassel du pratade om, frågade maken.
-Precis så lät det, svarade jag.
Lampor tändes och Käre maken fick ge sig ut på mus jakt…ibland är det rätt skönt att vara halvt invalidiserad.

Men jag lokaliserade ljudet ganska snabbt, – Det låter som om det kommer från papperskorgen, sa jag.
Mycket riktigt, där i papperskorgen satt en liten skogsmus och tittade vädjande på maken……
Han tog påsen i papperskorgen, öppnade altandörren i vårt sovrum och satte ut den.
På morgonen hade musen försvunnit iväg, ut i friheten.

Nån annan som kommit ut i friheten är min fot.


Nu kan båda fötterna njuta av vårsolens sken. Jag fick ta av mig stöveln, men läkaren är inte nöjd med hur det läkt ännu, så jag får inte belasta foten fullt ut, utan ta det försiktigt och använda kryckorna….men stöveln slipper jag .

Idag har vi varit ute och provkört en bil.


Tror nog Käre Maken är bra sugen på den, vi får väl se hur det blir, just nu är vår bil inne på reparation på grund av inbrottet vi hade i den, så vi kör en liten Skoda som sett sina bästa dagar, så jämförelse med den, så var det en kanon fin bil vi provkörde.

Annars har det väl inte hänt så mycket….vi var och tände ljus hos Lincoln och de andra djuren vi har på djurkyrkogården innan vi åkte hem.
Bäst att passa på, för under maj – oktober får man inte tända ljus där på grund av brand risken.


Vi har en fin minneslund och kyrkogård för våra djur vid Blåstjärnan i Borås, det är vi väldigt glada för.
Ha nu en underbar Valborgshelg, själv ska jag träna foten och försöka ha det så bra som möjligt.
Kram alla mina KRAMrater!
Annelie

Borta bra men….

Dagarna har gått och jag har inte upptäckt någon större förändring på mitt sätt att vara, så jag förmodar att den tappade skruven inte var någon viktig detalj.
Det var skönt att få reda på, jag var lite nervös till att börja med, men ju längre tiden gått desto säkrare har jag blivit.

Från måndag till tisdag har jag varit i Borås. Min son och hans fru smet iväg till Varbergs kurhotel för att få lite ensamtid.

Jag som mest har ensamtid just nu fick lite familje liv med småknattarna.
Även de stora barnen var hemma, men de liksom bara finns där, de är så stora så att dom sköter sig själva….men en å’annan kram tiggde jag allt till mig ❤

Småkillatårna höll igång med sin farmor och vi hade en rolig kväll tillsammans.
Lite svårt hade jag att sova, jag är inte van vid att ha snusande små barn i mitt rum, hur rogivande det en kan vara.
För deras föräldrar var det tvärt om, de hade inte sovit så bra på hotellet för att det varit för tyst i deras rum…


Under dagen har vi haft roligt tillsammans killarna och jag…….


Vi har klätt ut oss, lekt med lego, sett på tv, bakat en kaka, lagat mat, kört bilar och mycket annat kul.
Dom har varit på så gott humör hela tiden så det har varit ett rent nöje.

Men just nu, när jag sitter i soffan med benen upplagda, datorn i knät och lyssnar på tystnaden, ja då mår jag rätt gott här i min ensamhet.

Sonen och hans fru har fått sin egen tid och nu njuter dom för fult av sina fyra underbara barn igen, allt är frid och fröjd.


Kanske det är så att ett par skruvar har lossnat lite under det senaste dygnet, men vad sjutton gör det, det kan jag leva med.

Nu får ni ha det så bra, det ska jag ha..en kopp kaffe ( attans också att jag inte snodde med mig en av de goda drömmarna Tonårsbarnbarnet bakade igår) Njuta av stillheten och vila benet lite.

I morgon ska jag till jobbet en sväng och lämna sjukintyget som jag äntligen lyckats få från doktorn.

Kram alla fina,
Annelie.

Det var väl det jag befarade…..

Jag vet inte riktigt när jag förstod att jag var lite smått tokig och inte alltid helt korrekt i de fina rummen….men jag har väl vetat om det i så gott som hela mitt vuxna liv i allafall, utan tvekan.

Du är ju inte klok. Så du bär dig åt. Du måste ha en skruv lös, och sådana saker har alltid yttras i min närhet.
Nu har jag fått bevis för att det faktiskt är så…

Inatt när jag precis höll på att slumra in som allra bäst, skulle jag vända på mig för att hitta den perfekta sovställningen för natten…..då plötsligt känner jag något kallt och hårt rispa mot min hud, Klarvaken i ett huj, vad kan det vara, famlar med händerna och hittar det hårda.
Jag känner med en gång vad det är, utan att behöva tända lampan.

Det är min skruv som har suttit lös så länge, nu hade jag tappat den, nu låg den där i min hand, och jag hade ingen andning om vad jag skulle göra av den.


Nåja, det var ju mitt i natten, så jag kunde ju inte hitta på så mycket, jag lade den på sängbordet och somnade omefter en stunds grubblande över hur mitt liv nu ska bli, utan min lösa skruv.

Nu, några timmar in på denna dagen känner jag en viss saknad, men troligtvis har jag fler lösa skruvar för jag känner mig nästan precis som vanligt.

Jag gick ut och satte mig en stund med en bok och en kopp kaffe, solen var framme så solglasögonen åkte på, men fy vad vinden var kall, både jag och nakenfisarna som är här på besök, skyndade in efter bara en liten stund.

Jag satt mig och skrev i bloggen istället och tänkte – Väldans vad mörkt det blev, nu kommer det nog en rejäl regnskur snart….tills jag upptäckte att jag fortfarande hade solglasögonen på.
När jag tog av mig dom så var det riktigt ljust faktiskt.
Jag får väl fortsätta läsa min bok här inne i soffan, för nån nytta tänker jag då rakt inte göra idag.


Kanske jag ska göra som Zikoria, knö ner mig i nån liten korg och hoppas på att ingen ser mig……

Jag önskar alla jag älskar en smula galenskap – det skänker hjärtat glädje.
Antatole France

Var rädda om er och gå ut och gör något busigt !!!
Kram Annelie

Åldern tar ut sin rätt…

Inte vet jag om det beror på att jag blivit äldre, men ojojoj så jobbigt det var att gå upp i morse.
Ögonen var alldeles grusiga och ville inte öppna sig alls, huvudet värkte och hela kroppen uttryckte sin förtvivlan över att behöva gå upp, när det var så varmt och gott i sängen.

Fåglarna kvittrade utanför fönstret och verkade vara väldigt nöjda över hur deras dag hade börjat, medan jag bara ville dra täcket över huvudet och be dom vara lite tystare……

Till slut var jag ju tvungen att kliva upp ändå, jag kan tyvärr inte hålla mig hur länge som helst, så ett  besök på toaletten var det som till slut fick mig att kasta av mig mitt varma täcke och hoppa ut ur det kyliga sovrummet in till den lite varmare toaletten.
Väl där, ja då var det bara att klä på sig och börja dagen.

Försöka hitta ljuset och ta sig ut ur huvudvärk och trötthet. Det starkaste jag drack igår var kaffe, så det kan inte beror på nåt sånt att jag mår som jag gör idag.
Det måste väl helt enkelt bero på åldern…
Jag var på besök på jobbet i 7 timmar igår , 4 timmar i barngrupp (jätte roligt) och 3 timmar på möte, det blev väl för mycket kan jag tro, nu när jag fyllt 56 år.

Eller kan huvudvärken bero på att vädret är som det är, jag brukar ju vara lite väderkänslig, men det är väl i så fall bra löjligt, lite april väder borde jag väl tåla tycker jag, jag har ju ändå upplevt 56 aprilmånader vid det här laget och borde vara van.

Nåja, dagen knallar på, huvudvärkstabletter, kaffe, mat, huvudvärkstabletter och ändå envisas Skalle-Per att hålla sig kvar uppe i knoppen.

 Jag får allt koncentrera mig på allt runt omkring den svarta värken, så kanske jag glömmer bort den.
Tex. så har min dotter ringt idag, vi pratade en en lång stund, min ena son har ringt och jag har pratat med honom och lilla Folke en ganska lång stund, Finaste Mijah har ring och vi har pratat en lång stund, andra sonen har jag haft sms kontakt med ett par gånger under dagen…..
Ja det finns mycket att vara glad över en dag som idag och ibland kommer faktiskt solen fram ett par minuter mellan hagelbyarna, snön och regnet .

Och nu känner jag plötsligt att jag är alldeles stel i nacken,det är kanske där huvudvärken kommer från egentligen, jag  ska nog göra lite nack och axel rörelser och ta en stund på spikmattan, så kanske det går över.

Ack ja, det är mycket att tänka på när man blivit ett helt år äldre en sist…… 

Var rädda om er gott folk,så ni håller länge ❤

Kram Annelie

Jag må jag leva….

Oj så mycket gratulationer jag fått på fejan idag, telefonsamtal från barnen och sms från vänner.
Man kan tro att jag fyller jämnt, men så är inte fallet…56 är för mig väldigt ojämnt i alla fall.

Pratade med sonen nyss och han konstaterade att han fyllde 34 år i år och hans storebror blir 38 , så då är det ju faktiskt inte konstigt att jag är så pass gammal som jag är.


Igår var äldsta sonen med familj här och grattade mig, hela familjen var med för en gångs skull…16 åringen brukar stanna hemma nu förtiden, vilket är fullt förståeligt,tycker jag. Klart att det är roligare att vara hemma och spela eller skönare att ligga kvar i sängen hela dagen när man har lägenheten för sig själv för en gångs skull…
Vi fikade, lekte och pratade och hade det mysigt.


Här är Hannah och Elvin i lekrummet.


Och Nils, alltid lika glad och nöjd.
Sen gick vi ut och lekte lite innan det var tid att åka hem för matlagning och nattning av de minsta.


Rasmus lär Nils konsten att hälla upp kaffe på rätt sätt och njuta av den ädla drycken. Nils är en mycket läraktig elev, dock gillade han den rosa stekspaden bättre
Jag fick en egenhändigt gjord present av Hannah.


Detta vackra halsbandet, hon är så duktig, både på att pyssla, sy och baka. Jag har både duk och kudde här i storarummet som hon har gjort och örhängen, halsband och armband. Det är värdefulla presenter som jag är väldigt rädd om.

Idag då, vad händer idag ?
Inte så mycket faktiskt, Käre maken åkte iväg och jobbade tidigt i morse, så det bidde inget kaffe på sängen, men väl en puss och ett grattis.

Sen ringde jag till försäkringskassan för att höra om de fått in mitt nya läkarintyg ännu, vilket de inte hade fått…
Ringde till ortopeden ( igen) för att be dom påminna läkaren (igen) att skicka iväg det snarast. För enligt mitt gamla intyg så skulle jag ju börjat jobba halvtid idag.
Sköterskan bad tusen gånger om ursäkt, hon såg att jag redan ringt in och påmint innan, men tyvärr jobbade inte den läkaren från i morgon, men hon skulle lägga en lapp på hans tangentbord, så han säkert skulle se den.
Jag tackar och lägger på.


20 minuter senare ringer telefonen, det är doktorn, som ber om ursäkt även han. – Jag har inget att skylla på, sa han, jag gör så gott jag kan , men ibland räcker inte det.
Klart jag förlät honom, så nu är det fixat och klart.

Jag vet inte hur det kom sig att han var där nu, för enligt sköterskan skulle han inte komma fråns i kväll och ha nattjouren. Men vem bryr sig, huvudsaken är att sjukintyget är fixat.

Nu ska jag ut och leka med lite barn från dagiset, sen ska jag följa med dom tillbaka för att vara på avdelningen, för klockan fem är det Apt möte och det ska jag vara med på har jag tänkt .

Ha det gott alla, och tack för födelsedagshälsningar, de gör mig väldigt glad ska ni vet.
Kram Annelie

Födelsedagsfirande och slutpåskat.

Nu är svärmor firad och hon tyckte det var riktigt trevligt.


Hon åt lite godis, men tårtan jag hade med mig ville hon inte ha något av.
Hon äter väldigt lite,säger personalen, och hennes värden är inte så bra längre, säger hennes doktor.

Hon är ju som sagt 90 år, så det är väl sånt man får räkna med.
På påskdagen var jag och Käre maken uppe hos henne, då var hon dålig och låg till sängs, hon hade ont och var trött sa hon.

Men på måndagen då jag ,sonen,hans flickvän och lille Folke var uppe och hälsade på var hon riktigt pigg och glad igen.
Hon tyckte det var så roligt med Folke, han gick på upptäcktsfärd i hennes lilla lägenhet och skrattade och var så glad.
Han satt i hennes knä en stund, han hittade sopborsten och gick runt och städade, öppnade och tittade i alla skåp han kunde hitta.


Han hittade ett litet godis påskägg, tog det i sin lilla hand, sträckte den mot sin pappa och sa – Nejnej….
Och det stämde ju bra, för han har inte fått börja äta godis ännu den lille parveln.
Svärmor var gladare än på länge när vi gick därifrån. Inte för att vi gick alltså, nej hon var glad över besöket.
Det kändes verkligen bra.

Nu är påsken slut och de få påskprydnaderna jag hade framme är ner plockade och min stövel ser ut som vanligt igen…

Det börjar lätta lite ute och jag hoppas på uppehåll i morgon, då ska jag ta mig en liten promenad har jag tänkt mig. Jag måste väl börja röra lite på mig, och jag får ju stödja på foten när jag har stöveln på, så , ja det är väl bara att ge sig ut, åtminstone en liten sväng.

Men nu ska jag vila lite i soffan framför tv:n om det finns något att titta på, annars får det bli boken, den har legat oläst över påsken. Risken är väl bara att jag somnar om jag börjar läsa…


Var rädda om er och ha en skön helt vanlig onsdagskväll.
Kram Annelie

En vanlig bra dag

Vaknade av väckarklockans ihärdiga irriterande ljud. Nu är det egentligen inte jag som behöver gå upp, jag är ju sjukskriven…. Men Käre Makens
väckarklocka som är ca 25 år har brakat ihop, till hans stora förtvivlan.

Nu letar han naturligtvis efter en lika dan, fast ny då…vilket jag försöker upplysa honom om att det är nog inget att hoppas på, att det finns sådana kvar på marknaden.
Men så länge han leta så använder han mig och min väckarklocka när han ska upp och iväg till jobbet.

Idag skulle han inte upp från klockan sju, så det är naturligtvis inte att gnälla om. Jag gick upp och gjorde ordning hans matsäck, något som han avskyr att göra, men för mig är det helt okay. Så det brukar vara jag som fixar den åt honom.


Sen gav han sig iväg och jag var ensam igen, jag tog mig en kopp kaffe till, satt en stund vi datorn, sen var det dags att gå ut i solen och sätta sig.
Himmel så skönt det var. Jag läste i min bok, efter en stund blev ögonblocken så tunga ,så tunga. Då la jag från mig boken, lutade mig bakåt och bara njöt.

Efter en stund vaknade jag till med ett ryck, jag hade drömt att en råtta hoppat upp och bitit sig fast i min tumme….det var på vippen att jag skrek Aaaj ,precis när jag vaknade till.
Men jag tror inte jag gjorde det, det var ingen som verkade reagera i allafall.

Sekunden efter fick jag ett sms, det var min arbetskompis som skulle gå ut med de stora barnen på avdelningen och undrade om jag ville möta upp dom på lekplatsen.
Klart jag ville…..
Jag haltade ut till lekplatsen här på området och satte mig på en bänk. Det var redan en förskolefröken där med några barn. Som tur var så kände jag henne, så vi pratade lite, och jag talade om vem jag väntade på.

Jag menar, det hade väl sett bra konstigt ut om en helt främmande kvinna kommit ut hoppandes och satt sig alldeles ensam på en lekplats och tittat på barnen.


Efter en stund ringde min arbetskompis, det hade blivit strul när hon skulle ut med barnen, så hon hann inte till ”min” lekplats.

De andra gav sig iväg och vi vinkade hej då till varandra medan jag pratade i telefonen.
Ja, så satt jag där på lekplatsen, alldeles ensam……
Då tog jag min krycka och gick till skogsdungen och plockade lite påskris.

Det borde jag väl kanske inte gjort, det var rätt ojämnt och svårt att gå, så nu är foten trött, och jag också.
För att göra både foten och mig lite gladare så påsk pyntade jag klumpfoten.
Jag tror det hjälpte, sen när jag hittade ett jätte fint kort från min fina FB vän Annika i brevlådan, ja då kändes inte tröttheten längre.


Nu får jag vila mig resten av kvällen, så foten orkar gå till svärmor i morgon och fira hennes födelsedag.
Sköt om er och vad ni gör, stressa inte.

Kram Annelie