Frisk och glad.

Nu har jag varit hos doktorn med min svullna onda fot, och fått reda på att jag mår så bra och att det är inget problem.
Bara att träna på för fullt. Börja med att gå på tå och hälar direkt på morgonen. Jag hoppas han menade växelvis, för annars lär jag få problem.

Stå på tå,och på ett ben när jag borstar tänder och hej å hå…..

Inte sitta bara träna, sa läkaren
Nä, mycket sitta blir det ju inte på jobbet, där går, står och småspringer man 8 timmar om dagen…till och med kaffet dricks på stående fot, om man nu till händelsevis hinner ta en kopp…..

– Har du vilovärk, frågade doktorn
– Ja, svarade jag, jag måste ta tabletter för att överhuvudtaget kunna sova.

– Träna och inte ta tabletter varje dag, bara vid behov…svarade läkaren.
Det ser helt normalt ut, men blir det inte bättre så gå till vårdcentralen.


Ibland är det så tröttsamt.
Jag är glad över att jag har frikort och slipper betala för det läkarbesöket åtminstone.
Men nu vet jag att jag mår bra och det jag känner troligtvis bara är inbillning
Alltid lika roligt att få höra hur bra man mår.
Det har nog aldrig funnits en människa på det lasarettet som mått så bra som jag gjorde.

På eftermiddagen ringde käre maken, han skulle åka och lasta på ett ställe i Lerum innan han kom hem, hade jag lust att hänga med?
Eftersom jag mådde så bra, det hade jag ju läkarutlåtande på, så tänkte jag, varför inte, klättra upp och ner på en lastbil kan ju inte skada.


Så jag hängde med så att vi fick några extra timmar tillsammans.


Vi var hemma vid sex och då åt vi middag, sen slappade vi i soffan framför tv.n resten av kvällen.
Jag började jobba klockan sex i morse, då låg käre maken och sov som allra bäst och när jag kom hem hade han gett sig iväg igen. Nu ses vi inte från fredagseftermiddag.
Man hinner inte tröttna på varandra i allafall.

Hörde precis att Björklund säger att bidragsfusk INTE är tillåtet…nej så märkligt, är det inne tillåtet att fuska……
Jaja, det var bara en åsikt som jag reagerade på, som råkade komma med i bloggen, ursäkta om den störde på något vis.

Nu ska jag ta en kopp te, se lite tv och sen blir det sängen. Det blev knappa två timmars sömn i natt( på grund av värk, fast att jag tagit tablett, undrar om den tabletten var vid behov. eller om det var en av de onödiga som förstör mina njurar, som doktorn upplyste mig om)
Mycket sömn blev det inte i vilket fall…så ikväll blir det tidigt i säng.

Kram och tack för era fina kommentarer, dom värmer och gör mig glad.
Annelie

Läcker rumpa…..?

Nu har sommaren verkligen kommit och det är så härligt.
Jag är inte det minsta allergisk och jag älskar värme, så nu njuter jag.
Just nu på balkongen i skuggan….
Det beror mest på min fot, den gillar inte solen just nu, hade det inte varit för att den svullnar upp ännu mer i solens sken så skulle jag nog sitta och svettas på framsidan där solen ligger på…..

Sen har jag hundarna här också och dom ska väl inte vistas allt för mycket i solen när den är som starkast.


Även om vi var och inhandlade en pytteliten pol till dom där de kan svalka av sina små tassar.
Chester tyckte det var helt ok efter en stund, fast att han ser lite skeptisk ut på bilden. Freja nöjde sig med att gå i med framtassarna och förstod inte alls vitsen med det hela…men hon kanske vänjer sig.

I morse skulle jag smörja in Chester med solkräm, han behöver ju det eftersom han inte har nån päls som fångar upp solstrålarna.

Jag stod böjd över honom med rumpan i vädret och huvudet nere vid knäna nån stans. Så där som vi tanter står, som har lite ont i knän och ben och inte längre kan gå ner sådär graciöst på huk som man gjorde förr i tiden..

Då kommer Käre maken ut och ger mig en klapp på rumpan och säger,
– Du har en läcker häck,( trodde jag i allafall.)
-Ja, svarade jag, med ett leende och allt ihop är ditt.

Han såg lite frågande ut, så jag förstod att det inte var det svar han väntar sig. Det visade sig att han inte alls hade sagt att jag hade en läcker häck. Han hade sagt – Du har en fläck där….

Nåja jag fick vara glad en stund i alla fall. Jag frågade om den var stor, och fick svaret. – Det beror på om du menar fläcken eller rumpan.

Fläcken var liten, och ja, rumpan vet jag ju redan att det är stor och bred som en lagårdsdörr.


Men jag har accepterat den och sitter ganska bra på den faktiskt. Som jag säkert har skrivit innan hade jag en vän som en gång sa – Jag är som en norsk fjällväg, smal och kurvig, du Annelie, du är som en tysk motorväg, bred och trygg……

Nu börjar det nog bli tid för en liten hundpromenad. Jag ska försöka slita mig från min otroligt sköna balkong.


Det här är utsikten jag sitter och tittar ut över, inte en människa så långt ögat kan nå och massor av fågelsång….så härligt.
Det ända som fattas är en liten sjö att gå ner att svalka sig i.
Men då antar jag att det hade varit fullt av människor på ” min” baksida.
Så jag är nöjd och glad med hur jag har det.

Var rädda om er i värmen, drick mycket, ( helst vatten, i alla fall under dagen)ha på er solhatt och för allt i världen låt inte några djur sitta i bilen medan ni är inne och handlar.
Solkram //Annelie

Dopdag

Ja idag är det alltså den stora dop dagen som hela Sverige förväntas följa.
Dock inte jag, jag sätter mig envist på tvären och vill varken se eller höra, precis som vid bröllopet mellan Estelles föräldrar….Tycker det finns ofantligt mycket bättre projekt att lägga de summorna av våra skattepengar på.

Men allt kan man ju inte riktigt planera här i livet….som radion hos sjukgymnasten tex.
Den bestämmer jag tyvärr inte över, alltså fick jag lyssna på hela dopakten och mellanprat av radiofolket, som viskades fram värdig och lugnt.

Det får jag ju lov att säga, att jag tränar mycket bättre till Rix fm trots att de har reklam i sina program.


Blomman här ovanför fick jag av min chef, som en ”välkommen tillbaka till jobbet blomma” eller som en ” förlåt att jag inte hört av mig under din sjukskrivning blomma”
Jag blev naturligtvis glad, blommor är alltid roligt att få, och den här är jätte fin, men jag hade säkert blivit lika glad över ett samtal där han hade frågat hur jag mått under mina 12 veckor som sjukskriven, men inte ett samtal har jag fått…..
Jag tackade och var glad, men någon tack kram fick han inte, nån måtta får det vara, jag kramar bara dom jag tycker om.


Som min man till exempel….
I förrgår ringde Lillkillen från Ryssland, vi skypade och han var sig lik tyckte jag, men han längtade tillbaka till Sverige och han undrade om jag inte kunde komma och hälsa på honom……Han tyckte det var tråkigt i skolan och ville gå i svensk skola.
Jag lovade att han fick ringa när han ville.

Sen var det det här med Zikoria…


Vi får nog räkna med att hon är borta, jag kommer väl att få mycket skit för det jag skriver nu, men det är inte alls racistiskt på något sett..

Vi har massor av anläggningsarbetare som kör runt här inne på vårt område och utför sitt arbete med att lägga ner fiber runt hela bostadsområdet.
De kör fort och ibland är det så man får dra efter andan, det finns dock väldigt många barn här omkring.
Många av dom kommer från Polen ( ja inte barnen alltså, utan arbetarna) och inte för att det är några större fel på polacker, men det jag tänker är,att de kanske inte har samma relation till sina husdjur…en katt är en katt liksom och katter finns det så många av, så en mer eller mindre har ingen betydelse
( det är kanske bara en fördom jag har, vad vet jag) men jag tänker om Zikoria blev påkörd och dog, så kanske det är mest naturligt för dom att lägga henne i en sopsäck och lägga henne i sopcontainern …..


Ja det är bara en tanke jag har….Zikoria har aldrig någonsin gett sig iväg på upptåg, hon gillat inte andra människor något vidare och hade hon blivit inlåst någonstans så vet jag ( av erfarenhet) att hon jamar väldigt högt och ihållande.Ledsamt är det, att hon är borta i allafall.
Jag låter hennes mat stå framme ett litet tag till, så känns det inte så definitivt.

Nu ska jag ta kväll, umgås med min dotter och de två små fisarna en stund, innan det blir dax för kvällen.
I morgon är det arbetsdag igen.

Kram alla vackra.// Annelie

Ps. Lena, jag läste din kommentar, sen gick det på ett kick, fingret hamnade på fel tangent och jag raderade ut den istället för att publicera den,
FÖRLÅT !!

Yes…..

Äntligen kom solen smygandes, visserligen tog den med sig kall och eländig vind, men sol är ändock sol.

Käre maken kom hem från jobbet i går lördag, han var sugen på rabarberkräm efter middagen.
Så han gick ner till landet och tog upp lite…


Vi har tre stora rabarberstånd så det är bara att plocka så mycket man vill och har lust med.
Kroppen mådde väl inget vidare, men käre maken sköljde och skar så det blev inte så värst mycket extra arbete för mig.
När vi var färdiga undrade han om vi inte kunde baka en rabarberkaka också, det är ju så gott.
Visst, inga problem det är lätt fixat….
Hämta ägg, vispa ihop dem med socker, i med lite smält smör och mjöl och så på med lite rabarber och sjuss in i ugnen……

När jag plockat undan efter mig kom jag på att jag skulle ha lite socker ovanpå rabarber krämen, som min mamma lärde mig som liten, så att den inte får ett segt skinn på sig, då den svalnat.
Ut med sockret igen från skafferiet strö lite på krämen och in i skåpet med det igen….splasch, ja riktigt så sa det nog inte, men jag hade ställt det på trekvarts ( bråttom som man har) och allt ihop rann ut i en strid ström ner på hyllorna och ut på hela golvet.

Strösocker överallt…..
Tur att jag har en rätt bra dammsugare som behöver komma ut och rastas då och då.


Men kakan blev god….

Idag har solen tagit ännu ett kliv framåt, varmt och gott utan tillstymmelse till vind…så skönt, så skönt.

Just nu sitter vi på balkongen,solen håller på att gå ner bakom skogen, fåglarna kvittrar och vi har var sitt glas Sangria att smutta på….kan det bli en mycket skönare avslutning på helgen.

I morgon är det jobb för min del och ledig dag för Käre makens del.
Jag jobbar mellan 9.00 – 17.30, det återstår att se vad foten tycker om det arbetspasset.


Hoppas ni också har haft en underbar helg och att arbetsveckan kommer att bli bra.

Nu ska jag njuta av det sista i glaset och fåglarnas sång innan det är dax att gå in för kvällen.

Kram alla vackra och tack för era fina och värmande kommentarer, ni gör mig så glad ska ni vet ❤
Annelie

Undrar vart den tar vägen………?

Energin alltså, undrar var den tar vägen, tänk om man kunde hitta var någonstans den rinner ut, då skulle man kunna hämta silvertejp och tejpa igen stället så man kan få stopp på flödet som bara tycks bli större och större.

Idag är en sån dag, vaknade vid nio och Käre maken och jag låg och pratade en stund innan vi gick upp.
Jag är ju alltid stel och har ont på morgnarna, allt var som vanligt även denna morgon, med skillnad att värken blev värre och stelheten inte gav med sig…..inte ens en riktigt varm dusch hjälpte.
Jag tog en kopp kaffe, gjorde ordningen matsäcken till Käre maken innan han skulle iväg och jobba. När han hade åkt iväg satte jag mig och såg på Uppdrag granskning och Kalla fakta som jag spelade in i går kväll.
Jag somnade innan Kalla fakta var slut, sen sov jag i drygt två timmar på soffan….och mådde inte ett dugg bättre en innan jag somnade.
Alltså är det bara en sån dag, igen. Det är då en evinnerlig tur att jag är helt ledig idag. Det jag hade tänkt göra får helt enkelt vänta, det är ju inte så svårt när inga måsten är överhängande.

Jag får rikta in mig på morgondagen helt enkelt, jag är ju ledig i morgon också , så det är helt ok.
Men tänk om jag kunde tejpa igen det där stället där energin rinner ut och värken kliver in, så skönt det skulle vara, så mycket enklare dagarna skulle bli.
Men nu är den här dagen snart slut och kan läggas till handlingarna.
Sen är det det här med Zikoria. Ibland hör jag hur det slår i kattluckan, jag kan se något i ögonvrån som får mig att haja till, både här inne och när jag är ute. Igår hörde jag tydligt någon som jamade när jag jag gick ut i köket, men det är bara i min hjärna allt detta händer. I verkligheten har vi inte fått ett endaste livstecken från henne. Hennes torrfoder står orört och inget litet svartvitt knyte hoppar upp i mitt knä och spinner.

Nu ska jag koka mig en kopp te, varmt, starkt och sött och njuta av det framför tv:n insvept i en filt, kanske jag ska ta värmekudden också och gosa till det riktigt ordentligt, det tror jag min kropp skulle tycka om.
Hoppas jag kan erbjuda lite roligare läsning nästa gång, men idag är det som det är……
Bakom molnen är himlen alltid blå.
Danskt ordspråk.
Jag har hört att värkens färg är blå…undrar om det är så?
Jag har ju mycket värk och jag gillar ju blått……
Ha det nu gott mina finaste läsare och tack snälla för era fina kommentarer, de gör mig verkligen väldigt glad.
Kram Annelie

Städdag….

Solen lyser för fullt och det ser verkligen härligt ut där utanför fönstret.
Det inte bara ser härligt ut, det är det också.
Jag tog mitt morgon kaffe och läste tidningen där ute, så jag vet.

Men av någon väldigt konstig anledning vann städningen över njutningen idag.
I ärlighetens namn så tyckte jag faktiskt att det var riktigt roligt att städa.
Nåja, jag ska väl inte ta i allt för mycket, det är ju bara övervåningen som blivit städad.
Så så himla kul var det kanske inte….
Övervåningen hos oss är där vi har vår entré och där vi vistas vår mesta tid.
På undervåningen har vi sovrummet och ett träningsrum (under uppbyggnad)

Jag hade tänkt att bara ta golven, för dom behövdes verkligen ses över….
Men så fick jag för mig att byta gardiner i köket, det blev ett par ljusa skira som släppte in allt det härliga solskenet, en nyköpt duk på bordet och sen var städlusten i full gång. 

Jag har plockat,styrt och ställt, tvättat två maskiner som hängts upp och det har känts så bra allt medan musiken har skrålat för fullt hus, (så även jag allt i mellan åt)

Men nu får jag ta och försöka hejda mig…jag vet ju att det lätt kommer bakslag efter sådana här dagar och i morgon ska jag börja jobba igen efter 12 veckors sjukskrivning.
Det vore ju bra om jag hade lite ork till det.

Tänker nog ta mig en kopp kaffe och en bit försommarkaka som jag bakade igår.
Halva kakan åt vi upp när den var nygräddad, en stor bit gick jag upp med till vår granne ”Farbror Lennart” idag, och en skål med rabarberkräm (Men en liten lagom bit finns det kvar till mig.)

Förr hade han ett eget land där han odlade rabarber och potatis, men nu mera orkar han inte, så jag brukar försöka dela med mig lite till honom  då och då.
Han får mat från hemtjänsten, men ibland kan det nog vara gott med lite hemkokt rabarberkräm eller vad det nu kan vara.

Nej go vänner, kaffe var det ju, kanske jag hinner njuta av solen en liten stund innan det blir för kallt i luften.
Annars stannar jag här inne och fortsätter att lyssna på musik…det är inte dumt det heller.
Solen kan jag njuta av i morgon, på jobbet, hoppas jag.

Försoning 
Speciellt handlar det om försoning med sig själv,
att man blev den man blev och är den man är.
Att man inte är speciellt märkvärdig,
men att man duger…
  
                                 Christina Halldorf

 Kram Annelie 

Hur funkar man….

När jag hade min stora klumpstövel på, riktigt längtade jag till att få dammsuga och tvätta golven.
Det kändes nästan som om jag hade abstinens efter just de sysslorna.

När stöveln åkte av försvann helt plötsligt min längtan efter dammsugaren och moppen…..
Nu känns det som om jag MÅSTE ta fram dem ur städskåpet, för det behövs verkligen, men var tog lusten och glädjen över att kunna göra detta utan problem vägen??

Ja inte vet jag, kanske jag får ta på mig stöveln en stund ( för ja, jag har den kvar, den står i hallen och väntar på att få komma till ortopeden, så någon annan stackare kan få låna den) och se om lusten kommer tillbaka.

Natten har varit rätt eländig, jag hittade ingen sovställning som kroppen ville acceptera utan att värka, så jag snodde runt , runt, runt i all oändlighet kändes det som….
Men till slut måste jag väl ha somnat, för när jag stängt av väckar klockan tittade min Kära make på mig och skrattade.
–  Du kan göra två saker samtidigt du, sa han med ett leende.
– Va, sa jag, lätt yrvaken
– Snarka och stänga av väckar klockan samtidigt, fick jag till svar och en liten puss på kinden.

Ja så var det kanske, jag tror till och med att jag viftade på tårna lite grann……

Nu har jag varit nere hos sjukgymnasten och gjort mina övningar, det känns , men det är nog mest träningsvärk, musklerna runt foten har ju inte direkt ansträngt sig något de senaste 12 veckorna.

Nu ska jag börja planera middagen, undrar om jag ska ta fisk idag, känner mig ganska sugen på det faktiskt.
Förra veckan åt vi ju en underbar fisk soppa i Grebbestad, en sån vågar jag mig kanske inte på, men lite lax kanske det kan bli, eller varför inte stekt sill och löksås…..det var länge sen.

Vem vet, jag kanske kan locka hem en liten Zikoria med fiskdoft….för än har vi inte sett till henne 😦

Var rädda om er och ha en fin helg, oavsett väder och vind.

Kram Annelie

Kul telefon samtal, regn och ingen katt….

Igår ringde telefonen vid tolv, det var ett väntat samtal. R som bodde hos oss hela sommaren och fram till december skulle ringa.
Han kom aldrig hem till sitt hemland i början av året som det var planerat. Han mamma hittade på lite dumheter några dagar innan de skull åka så resan blev uppskjuten.

Så han har varit hos en annan fosterfamilj sen i januari till nu. Den familjen ville inte att jag skulle ringa till R, ja de ville inte ha någon kontakt med oss överhuvudtaget och det var ju inte mycket att göra åt det.
Men i början av veckan ringde R,s mamma och sa att hon var på Migrationsverket och att R skulle komma och hälsa på henne som igår och hon undrade om han fick ringa till mig. Klart han fick!!

Han pratade och pratade, undrade hur vi hade det och varför jag inte ringt.
Stackarn så sviken han måste ha känts sig.
Men igår var det inga ledsamheter, han frågade efter hundarna och undrade om dom var här så att han kunde få höra deras ljud….
Det var dom tyvärr inte, men jag lovade att hälsa till dom i allafall.

I morgon åker dom iväg om allt går som det ska, sen skulle han skypa med mig när han kom hem lovade han, och skicka en present, han är då för go den lille killen.

Idag har jag varit en sväng till mitt jobb och hälsat på i Myrstacken. På måndag börjar jag jobba igen.
Känns både bra och lite nervöst. Jag har ju varit borta så länge.
Jag sa det till en av mina arbetskompisar, men hon bara skrattade och sa – Du, vi byter regler och rutiner så gott som varje vecka, så allt är fortfarande nytt för oss alla…

Ja, så då har inget ändrats på de här 12 veckorna jag varit hemma, lite sorgligt kan tyckas, men nu är det ju inte långt kvar tills vi ska flytta, få nya barngrupper, nya arbetslag och nya rutiner, Jippi!! Då blir nog allt så mycket bättre…..
Men barnen är  i allafall helt underbart goa, dom längtar jag faktiskt till.

Jag svängde upp till svärmor när jag ändå var på jobbet och hälsade på. Hon bor ju i samma hus, eftersom vi för tillfället är inhysta i äldreboendets lokaler.
Hon såg så pigg och glad ut. När jag kom var hon nere på terapin och spelade kort, så jag vattnade hennes blommor och plockade lite medan jag väntade på henne.
I kväll skulle hon iväg på Pub afton med en annan dam på boendet.
De skulle fika och lyssna på lite levande musik.
Tänka sig, för ett par veckor ringde doktorn och sa att hennes värden var så dåliga så att vi kunde nog räkna med att det inte var så långt kvar…men hon är seg min kära svärmor, hon visar då inga tecken på att  må dåligt, gå på pub afton 90 år fyllda, det är underbart tycker jag.

Något som är mindre underbart är att vi ännu inte sett något livstecken av Zikoria.
Grannarna vet om att hon är borta, så de håller också ögon och öron öppna.
Vi har bara att vänta, se och hoppas.

Nej nu kan jag nog inte skjuta upp det här längre, nu måste jag nog ta mig i kragen (har skjorta på mig så jag inte ska kunna smita undan) och ta mig ett träningspass.
Det hade varit mycket roligare att få sitta vid datorn och läsa o skriva, men har jag tur så kanske jag kan få några minuter över om jag skyndar mig på lite.

Kram till er som orkar läsa, till er andra också förstås, bara det att ni kommer ju inte se att jag skickar en kram till er….

Annelie

Oroligt….

Idag blir det ett kort lite ledsamt inlägg.
Vi hade ju det så trevligt i helgen och under söndagen när vi kom hem saknade vi ingen eller inget.
Men på måndag morgon började det gnaga lite och på tisdag morgon var oron påslagen för fullt.

VAR ÄR ZIKORIA??????

Ni kanske tycker det är konstigt att vi inte saknade henne när vi kom hem, men hon har ju sin kattlucka och kommer och går som hon vill. Ofta går hon in till vår granne och sover om dagarna när vi inte är hemma.
För Zikoria brukar ju sova så gott som hela dagarna, vakna framåt kvällen, vara ute på förnatten, komma in och äta och sen gå undan och lägga sig och sova någonstans.
Maten vi hällde upp när vi åkte var rörd men inte uppäten (torrfoder) och fortfarande är det lika mycket kvar i skålarna.
Så alltså har hon inte varit hemma.
Var kan hon vara, vad har hänt?
Vi har gått runt och ropat, varit inne i garagelängan och ropat, i cykelrummet och i små skogarna här runt omkring, utan att se henne.
Vi pratade med grannen igår, men hon har inte sett till henne heller……

Igår kväll hörde jag som ett katt slagsmål nedanför vår balkong, en katt vrålade riktigt ordentligt, jag sprang ut och ropade på Zikoria….men det var inte hon, det var en stor röd katt, som brukar sätta de andra katterna i skräck (så även Zikoria, hon brukar komma infarandes som hon har eld i baken när den katten jagar henne) och en liten grå stackare som sprang iväg när jag kom utrusande.

Men ingen Zikoria…..
Jag undrar var hon är, vad som kan ha hänt, det känns så olustigt att inte veta…….

Nu ska jag försöka samla kraft och gå ner till sjukgymnasten, jag har självträning där och hade tänk gå ner klockan nio när dom öppnar, men orken och energin har inte infunnit sig. Det är annat som upptar mina tankar.
Jag väntar ett samtal klockan tolv, så jag får väl gå efter det, eftersom jag inte kom iväg före som jag tänkt mig. För träna måste jag göra för att komma igång med foten igen.

Kram // Annelie

Ostronfiskare för en dag.

Vi hade planerat och sett fram mot den här helgen hur länge som helst, jag och min käre man.
När den började närma sig fanns ju oron över min fot, eftersom den inte ville läka lika fort som jag ville att den skulle.
Men i fredags slängde jag kryckorna, ja,slängde är väl kanske fel uttryck. Det är ju Landstingets ägodelar och dom gör man inte precis vad man vill med.

Men jag stuvade in dom i garderoben och bestämde mig för att klara mig på egen fot.

Det blåste på lördag morgon då vi vaknade, men det får väl gå, tänkte jag. Dom har med all säkerhet en bra båt och flytvästar till var och en.

På vägen dit, började det regna… nåja, vi har ju regnkläder med oss och det blir säkert jätte bra ändå. Har vi bestämt oss för att vi ska ha det kul så har vi, så det så.
När vi kom fram till Grebbestad var det uppehåll om än mulet.


Vi blev mottagna av Ostronfiskaren Bengt Klemming, han talade om för oss att vi skulle få det extra lyxigt idag, för de andra som skulle ha varit med hade hoppat av eller bokat om, så det var bara jag och käre maken som skulle med ut.
Vi skulle få all uppmärksamhet och hjälp alldeles för oss själva.

Först blev det information om själva ostronen, och lite annat smått och gott. Riktigt intressant, och det märktes verkligen att Bengt brann för sin sak.

Sen gick vi ut och till båten, då tittade plötsligt solen fram, men vinden var kall så vi fick låna stora härliga overaller att ha på oss.
Han talade om att båten gick väldigt snabbt så det blev lätt kallt ute till havs


Ja blåste det gjorde det….


Men solen sken och det var en ren njutning att rusa fram på havets vågor.
Så kom vi då fram och med lite hjälp lyckades jag ta mig iland på den lilla kobben.


Ja sen var det bara att sätta igång att fiska…..
Vi fick ett par fiskarbyxor, gjorda av ett speciellt tyg där stövlar och byxor är allt i ett och går upp till armhålorna.
Hmm, nederdelen var var inga problem, i med fötterna i stövlarna, benen var av ett elastiskt formbart material……men så skulle det upp över lår och rumpa och det materialet var verkligheten inte elastiskt.

Jag kämpade och kämpade, tillslut ropade jag till vår kapten Bengt,

– Jag är för bred över rumpan, jag får inte på mig byxorna.
– Det är en liten passage som är lite besvärlig, kommer du bara genom den ska du se att det går bättre, svarade han.

Jag kämpade vidare, naglarna gick av, men inte kom jag igenom passagen inte….tillslut kom käre maken fram ( lätt skrattandes) och hjälpte mig att dra och få mig på plats i de tajta byxorna.

Sen var det bara att sätta igång. Vi fick varsin vattenkikare och en stor håv, sen traskade


vi ut i vattnet på jakt efter havets diamanter. Man tittade i kikaren, stoppade ner håven och sparkade in ostronen i håven, lätt som en plätt och jätte roligt.
Man såg inte bara ostron utan krabbor som for runt där nere, musslor och lite allt möjligt


När vi tyckte att det räckte,gick vi upp från vattnet, drog av oss vadarbyxorna ( som inte var ett dugg mycket lättare en att ta på sig dom) drog på oss overallen igen och började ta för oss av delikatesserna vi fiskat upp.


Först lite citron på…


Sen gapa, tugga och njut….


Mmmmm, vilken upplevelse, färskare en så här blir det inte, och tänk, jag hade plockat upp den själv från havet.
Vi åt säkert en 7-8 st var innan vi var nöjda och satte oss i båten för hemfärd efter några härligt soliga och roliga timmar.


Hemresan var minst lika blåsig och frisk, men jag njöt och kunde absolut inte må bättre en vad jag gjorde.
Efter en kram till vår Kapten och ett -Vi kommer tillbaka, begav vi oss till vårt hotell inne i Gebbestad.
Klockan sju var det middag på restaurang Telegrafen, en liten, jätte fin restaurang med trevlig personal och väldigt duktig kock.

Först fick vi tre gratinerade ostron som förrätt och som huvudrutt fick vi en fantastisk fisksoppa och till det drack vi en stor kall och god öl.


Mätta och belåtna promenerade vi hem till hotellet och konstaterade att dagen hade varit helt fantastisk.
Min fot och mitt ben värkte under natten, med all rätt….men det var värt varenda uns av den värken.

Dagen därpå åt vi hotellfrukost och sen satte vi oss i bilen och åkte hem.
Väl hemma kände vi att, borta bra men hemma bäst….som alltid.

Nu är det måndag kväll och jag har två nakenfisar här som ligger i soffan bredvid mig och en Kär make som snörvlar och nyser som det är väldigt synd om. Tur att det inte var igår eller i förrgår.

Må väl alla fina, kram och kärlek till er ❤
Annelie