Det börjar ljusna.

Jag har inte skrivit på länge, lusten, orken och tiden har helt enkelt inte funnits. Inte bara för bloggen, nej då, FB har också legat mer eller mindre nere.

Datorn har helt enkelt inte lockat mig det minsta.

Att det börjar ljusna kan ju verka lite märkligt, så här i slutet av november, för ute är det mörkt sen nästan två timmar, fast att klockan bara är strax efter sex.

Men för mig börjar det kännas ljusare. Jag har ätit min nya medicin i ca två veckor nu, första veckan mådde jag skit……

Jag hade ont i huvudet, jag var illamående och magen värkte som i kramper.

Jag sov inte fast att jag var jätte trött.

Men nu en vecka senare börjar jag känna effekten, alla biverkningar har gått över och jag behöver inte längre börja dagen med en värktablett, som jag gjort så länge så jag tappat räkningen på åren.

Jag är inte värkfri, nej då, inte alls, men det är på en nivå som jag klarar av, bara det är underbart.

Läkaren ringde idag och gjorde en återkoppling för att höra hur det var, och till min stora glädje kunde jag säga att,  – Jag mår bra.

Läkaren trodde att tabletten kommer att göra ännu mer verkan om ett tag, det tar visst upp till två månader för att få full effekt av den. Tänk om jag kommer att få må ännu bättre?? Hoppas kan man ju alltid göra.

Nu har jag fått tid på rehab badet också och ska börja träna där en dag i veckan till att börja med, jag får se hur jag gör sedan, om jag fortsätter en dag hos vanliga sjukgymnasten och en dag i badet, eller om jag tar badet två gånger i veckan istället.

Meningen är att jag ska bli starkare i benen och lite av det känner jag redan, på väg upp till jobbet.

Det är 67  ( räknade dom i morse) branta trappsteg upp till skolan från vägen. I början fick jag stanna till lite då och då på väg upp och kunde knappast andas när jag väl var uppe.

Nu går det mycket lättare, det är bara de fem sista trappstegen som känns lite för mycket. Men jag kan andas när jag kommer upp och innan december månads utgång ska nog de sista trappstegen gå utan problem de också.

Nu ska jag ta mig något gott att dricka, en eller kanske två knäckemackor och sätta mig framför dumburken ett litet slag.

Sen blir det väl kväll i vanlig ordning för att man ska orka upp i morgonbitti då väckar klockan ringer. Men det är roligt att gå till jobbet och det är jag väldigt tacksam för.

På torsdag ska jag vara barnvakt till två av mina småtroll till barnbarn, det ska bli kul. Vet inte riktigt vad vi ska hitta på, men vi kommer nog på något.

Ta hand om er nu och se till att ha regnkläder eller paraply till hands. Om det här regnandet fortsätter behöver vi nog snart dra på oss både simfötter och cyklop när vi ska ge oss ut.

Det är så kallt och regnigt att det enda som är utomhus är vädret.

okänd.

Kram och en önskan om solsken.

Missa ingen dag…

I fredags var jag så trött när jag satt vid bordet på fritids. Klockan var strax efter sju och jag gäspade för fullt. – Åh vad jag önskar att det vore kväll så att jag fick gå och lägga mig, slank det ur mig.

– Men, sa en liten tjej och tittade allvarligt på mig ,då missar du ju hela den här dagen !

Ja kära nån, det tänkte jag inte på, självklart vill jag inte missa någon dag, så det var bara att pigga på sig och vara glad över att jag fick vara med om denna dagen.

Sen hade jag både lördag och söndag på mig att vila upp mig på. Lördagen hade jag sovmorgon och tvättstugan. Söndagen tillbringades inomhus , hela dagen. Regnet vräkte ner, blött och kallt, det inbjöd inte till någon promenad eller någon annan utomhus aktivitet.

Men vi hade att göra ändå, jag strök lite, bakade en äppelkaka, ringde till pappa, fixade mat och lite sånt där annat smått o gott.

Idag har jag varit hos doktorn, och han hade inte alls något emot att skriva ut den där medicinen som läkaren på företagshälsovården rekommenderade mig. Så nu är det bara att börja äta den och se om den fungerar för mig, vilket jag hoppas innerligt och väl.

Så underbart det skulle vara, om den tog bort en del av min värk och får mig att må bättre.

Jag har hört att patienter med fibromyalgi har haft bra respons på den här medicinen, hoppas, hoppas att jag är en av dom.

Dyr är den, men om den hjälper är den värd varenda krona. Doktorn sjukskrev mig 25% fram till mitten av April, så får vi se hur jag mår då. Bara bra hoppas jag 😉

Nu ska jag ta mig en kopp te, några skorpor och bara koppla av, i morgon halv fem ringer klockan och försöker få upp mig ur min sköna säng….Jag får väl hoppas den lyckas, annars kommer jag försent till jobbet.

Vi har alla våra tidsmaskiner, dom kallas minnen,

några tar oss framåt, dom kallas drömmar….

 

Kram och var rädda om er, Annelie

Träningsvärk

Först och främst vill jag tala om att jag har bytt blogg adress, jag började bli missnöjd med den jag hade innan och hoppas att den här kommer att fungera bättre.

Sen vill jag önska alla gamla och eventuellt nya läsare välkomna !!

Jag tror inte att ni kommer märka så stor skillnad, jag är ju fortfarande samma gamla Annelie

Dagarna dom går och går,… Torsdag försvann…..Ja lite så som i den gamla barnvisan om veckodagarn, är min vardag just nu. Knappt har måndagen börjat innan det är torsdag och bara en veckodag kvar innan det blir helg igen.

I måndags var jag hos sjukgymnasten och tränade. Jag tog i lite mer en vanligt och det kändes riktigt bra. Igår var vi på höstpromenad med eleverna i klassen för att samla in material till höstdikter. De fick skriva vad de såg, hörde och kände under promenaden. När vi sen var tillbaka i skolan fick de skriva en dikt av orden de hade skrivit ner. Jag måste säga att det var helt fantastiska höstdikter de skapade.

                                                                                       När vi gick förbi en liten kyrka frågade en av barnen varför det inte fanns några gravar på kyrkogården. Det hade jag intet bra svar på, men det hade en av töserna i klassen, hon sa  – Jo det är så här faktiskt, att i vår kyrka gifter man sig och andra roliga saker, dör det gör man i Bollebygd.

Ja det kan ju vara bra att veta vad vi gör här i det lilla samhället jag bor …både döpt och gift är jag, så det är väl bara att dö jag har kvar, så det känns rätt ok att bo här.

Efter höstpromenaden hade vi idrott, då körde vi ett mini rörelse pass, ganska intensivt. Det var jätte roligt, barnen jobbade på ( och jag med) och vi hade jätte kul.

Sen var arbetsdagen slut och jag väntade besök av dottern, med sina hundar och äldsta sonen med två av de små barnbarnen, dom bjöd på goda hembakta muffins.Så det blev fika och lite lek. Sen kom Käre maken hem, vi tog en promenad i regnet till biblioteket och efter det var det middags lagning.

I morse vaknade jag med riktig träningsvärk i benen, inte för det gjorde något, det kändes riktigt gott faktiskt. Dagen på jobbet var lugn, vi hade torsdagsfika som vanligt, och jag tog en liten bit sockerkaka och en banan. Bussen hem 13.35 och direkt upp till sjukgymnasten för behandling och träning. Måste väl erkänna att det var lite segt med träningen, men jag utförde den i alla fall. Vi får väl se hur benen känns i morgon.

Nu ska jag se på Bonde söker fru, som jag spelade in i går, sen blir det halv åtta hos mig och kanske något mer, Men en kväll i soffan i väntan på att sängen ska ropa, det blir det i vilket fall som helst. Jag har jobbat färdigt för idag.

Var rädda om er så får vi väl se när vi ses o hörs nästa gång.

Kram Annelie

Mörker och trötthet

Nu har terminen satt igång igen och alla barnen är tillbaka i klassrummet på gott och ont.
Nej inte på ont förresten, de är glada att vara tillbaka och det var så mysigt att träffa dom igen.
De hade fått en läxa över höstlovet, barnen skulle ge någon en komplimang, och sen tala om för fröken hur det kändes att ge komplimangen och hur den som fick komplimangen reagerade.

Fröken frågade i måndags om det var någon som kom ihåg vad de hade för läxa, en pojke räckte snabbt upp handen och svarade – Vi skulle ge någon ett abonnemang …..
Nåja, han hade gett en komplimang så han hade fattat vad han skulle göra, även om han satte fel ord på det.


Jag mådde riktigt bra av att vara ledig och få sova ut lite, men det går nog inte att lagra sömn, för nu om kvällarna är jag lika trött som innan, plus att det blir mörkt så fort så man tror att klockan är mycket mer en vad den är.

Jag tror inte jag skulle ha några problem att lägga mig klockan sju och sova tills det var dax att gå upp 4.30.

Det kan ju ha med min fibro att göra, att jag aldrig är riktigt utsövd. Jag kommer ju sällan eller aldrig ner i djupsömnen.
Nästa vecka ska jag till doktorn igen och jag hoppas att jag får byta medicin.
Det finns en som den läkaren som gjorde utredningen på mig rekommenderade, som hon säger är väldigt bra för fibropatienter, men läkarna på min vårdcentral är inte så villiga att skriva ut den…..
Men jag gör ett försök till, lyckas jag inte övertyga dom den här gången heller, så får jag lov att be personalchefen i vår kommun att få gå till läkaren som gjorde min utredning.


Det är ju kommunen som i så fall får betala för det besöket, så det är inte bara att knalla dit och be om ett besök och ” rätt” medicinering.

Sen ska jag till min handläggare på försäkringskassan nästa vecka också och prata för min sak och förhoppningsvis få medhåll om att jag bör få fortsätta vara sjukskriven 25% ett tag till.

Annars har jag väl inte så värst mycket mer att skriva om, dagarna knallar på och jag trivs rätt bra med dom och dom med mig, hoppas jag….

Jo förresten, pappa, han mår riktigt bra nu, han går på promenad med sin rullator varje dag, de åker ner till sin underbara stuga och håller på liten trädgården och höststädar de dagarna vädret tillåter.
Han är pigg och glad och det känns så skönt att känna igen honom igen.
Jag är inte van vid att han är sjuk och mår dåligt.
Men nu är ordningen återställd igen.


Jamen då säger vi väl det då, vi hörs snart igen om ni vill och har lust.

Kram / Annelie