Tiden rusar iväg, hela tiden..

Nu har Sune åkt hem och oj vad tiden han var här gick fort. Men det är väl så när man tycker att det är mysigt och roligt.
Det blev tomt när han blev hämtad av sin fina Husse och Matte. Nu är det ingen som kommer och ser till att jag kommer upp när klockan ringer och ingen som kommer och möter mig i hallen när jag kommer från jobbet.
IMG_1975

Den här gluggen var nog det bästa med vår lägenhet tror jag. Där hade han bra utsikt över både köket och vardagsrummet. Han hoppade genom hålet från båda hållen. När han var riktigt busig sprang han runt lägenheten i full fart, genom glugggen in i köket, upp på bordet, ner på golvet ut i hallen, in till vardagsrummet, upp i soffan och ut genom gluggen igen…….
IMG_1977

Som sagt, det har varit mysigt att ha Sune här, det var mysigt att få krama om Nina och träffa hennes Göran, men tiden gick så väldigt fort.

På jobbet har det varit lite si och så, det har fungerat, men i måndags så fattades 6 st från personalen och då blir det lite tufft att få ihop dagen så att det fungerar. Två är tillbaka som idag, men resten blir borta hela veckan.
Det blir lite ändrade arbetstider, men det fungerar och eleverna är gulliga och glada.

Det kunde ha varit värre…för i måndags fastnade jag med min sko i tröskeln när vi skulle gå in och äta mellanmål. Jag föll som en fura in på det hårda golvet.
Jag slog i mitt knä, tog emot med handen, eller vad jag senare upptäckte med båda händerna. För på högerhanden framträdde under tisdagen ett stort blåmärke och jag hade ganska så ont i axeln. Men det börjar ge med sig och det är ingen fara.
IMG_1997

Men ni skulle ha sett minerna på eleverna som redan hade hunnit komma in.
Som små fågelholkar stod dom där med öppna munnar.
– Vad gjorde du, ramlade du??
– Jag har aaaaldrig sett en fröken ramla innan….
– Men då var det väl på tiden att ni fick se en nu då, svarade jag.
Jag menar en del av dom gick ju faktiskt i trean 😉
– Jag brukar snubbla och ramla lite då och då, sa jag sen, så det får ni nog vänja er vid.

Dom såg ju att det inte var nån fara med mig, det var någon som frågade hur det gick, men de flesta var mest förvirrade över vad de precis hade sett.

IMG_2011

I morgon ska jag öppna, då får jag ta 5.45 bussen här ifrån och jag hör att de varnar för storm under morgondagen.
Hoppas jag hinner till jobbet innan den är här.

Ja som ni hör, livet går vidare och det lunkar på, varje dag är en dag närmare våren, och den längtar jag väldigt mycket efter.
Våren är faktiskt här....

Kram alla fina, va rädda om er !
Annelie

En fin dag

Ny vecka nya tag….

Idag har varit en jätte bra dag, med mycket glädje och pratsamma människor.

På bussen har jag alltid trevligt sällskap nu för tiden av en kollega på jobbet, så morgonkram och trevligt samtal hör till morgonrutinerna numera.

Idag på lektionerna på förmiddagen hade vi vår helt nya specialpedagog i klassrummet. Det var inte ”min” kille hon skulle observera utan en annan elev plus klassen som grupp.

Vi jobbade på som vanligt och det kändes bra, det var ju inte vi som var i focus så det kändes lugnt och bra.

När det var dags för lunch kom Specialpedagogen fram till mig och sa.

– Vilket fint jobb du gör, jag blir alldeles tårögd när jag ser vilken fin kontakt ni har med varandra.

Om ni visste vad vad glad jag blev…

Det var så att jag blev tårögd jag också.

 

Bild

På hemvägen i bussen var en annan kvinna med som brukar åka hem samma tur som mig, Vi pratade på som vanligt och hade trevligt de tio minuterna bussen tar.

Sen var det – Hej då, vi ses i morgon.

Hon for vidare med tåget mot Göteborg och jag stegade iväg mot vår lilla bokhandel.

Där inne stod en före detta arbetskollega som slutade tidigt med att jobba med barn, för att istället arbeta med böcker. Hon vikarierar i bland i vår lilla affär.

Hon var pratsam och vi fick oss en liten pratstund.

Jag gick sedan vidare mot bankomaten, på väg dit gick jag om en kvinna som var ute och gick med sina stavar. Precis när jag gick förbi henne började hon prata. Hon hade tappat en av sina broddar och var ute och letade efter den….Jag hade sällskap med henne en bit allt medan hon pratade om sin borttappade brodd och vilken väg hon gått.

När vi kom fram till övergångsstället där jag skulle gå över sa vi hej då och jag önskade henne lycka till i sitt sökande.

Jag hann bara över gatan upp på trottoaren, där träffade jag på en kvinna som ojade sig för att trottoaren var så sned, det gjorde ont i fötterna och knät när hon var tvungen att gå på så snett underlag.

Jag höll naturligtvis med henne, för innan jag fick min knäprotes var det så gott som omöjligt att gå sluttande underlag.

Jag fick höra om hennes krämpor och vi stod där och pratade en god stund, innan vi skildes åt när hon med ett stort leende sa att  – Ja då är vi i allafall två som har ont av de här trottoarerna, vi borde skriva ihop något.

Jag log för mig själv när jag gick åt mitt håll, tänk vad några ord främlingar i mellan kan göra dagen till en solskens dag, trots grå väder och rå kall vind.

Bild

Min sista anhalt innan jag begav mig hem var biblioteket. Jag skulle lämna tillbaka en bok och förlänga lånet på en annan.

Där inne hörde jag en ganska välbekant röst, som tillhör en kvinna som jag kände att jag inte hade ork och lust att prata med just då.

Är man elak och dålig som medmänniska om man då smiter in mellan hyllor av böcker och fördriver tiden en liten stund tills personen i fråga säger tack och hej till bibliotekarien och går ut genom dörren?

Inte vet jag, men det var så jag gjorde i vilket fall…döm mig den som vill, men det förändrar ingenting, för gjort är gjort.

Nu sitter jag här tillsammans med Sune, som vankar fram och tillbaka över datorn, jag gissar att han vill att jag pysslar lite med honom istället för att sitta här och knappa på tangenterna.

Bild

Snart ska jag lyssna på radion, femmorna på vår skola ska tävla i Vi i femman och det ska bli spännande att få höra.

Önska dem gärna lycka till.

Kram och ha det fint alla ni som läser min enkla lilla blogg.

 

Värmen är åter…

Idag efter nästan två veckor av kyla på jobbet har äntligen värmen kommit tillbaka.

Men istället möttes vi av en vatten läcka idag…så alltid ska det vara något.

Denna vecka har inte varit något vidare, rent kroppsligt. Jag har varit så frusen när jag kommit hem från jobbet och det har medfört att lederna i kroppen blivit stela och onda.

Dessutom har jag haft huvudvärk i tre dagar nu, känns riktigt jobbigt. Men antagligen beror det på att man gått och frusit , dragit upp axlarna och gått och spänt sig.Vi är många som går omkring och mår ungefär lika dant och många elever är sjuka också just nu.

Bild

Vi började skriva upp hur många grader vi hade i några av våra olika utrymmen. Det var ingen rolig läsning.

Men nu som sagt är värmen tillbaka i skolan, riktigt varmt blev det, 22 grader i vårt klassrum, där gick jag i långkalsonger, jeans, knästrumpor, och tre lager av kläder på överkroppen + huvudvärk….men klaga på värmen, nej det vågar man faktiskt inte göra.
I morgon blir det utan långkalsingar, med linne och en lite tunnare tunika utanpå, det blir nog lagom.

IMG_1952

Sune kommer och möter mig när jag kommer hem från jobbet nu och det är jätte mysigt.
På morgnarna kommer han in jamandes i sovrummet när klockan ringer. Han gillar inte att jag ligger och snozar på klockan.
I går morse ställde han sig på bakbenet och stirrade mig rakt i ansiktet och jamade.
– Ligg inte där och sov, gå upp nu klockan har ringt…..
– Jaja, jag kommer sa jag och kliade honom under hakan.

Sen gosar han runt samtidigt som han stressar på mig lite inne på toaletten..
– Är du inte färdig snart, mjau..ska vi inte gå upp till köket, jag vill ha mat.
– Jaja, Sune, jag är snart klar.
Vi går trappan upp, Sune rusar först så att han står i hallen och möter mig när jag trevar mig fram i mörkret.
Snabbt in i köket, han svansar runt mina ben till jag har lagt upp lite mjukmat och fyllt på torrfodret.
Efter det får jag fixa till mig själv, göra frukost och läsa tidningen.
Då är Sune lugn och vill bara ha lite gos och det får han naturligtvis.
Strax innan jag ska ge mig iväg försvinner han till något av sina gömställen och lägger sig för att sova en stund.IMG_1954

Det kommer bli tomt när han flyttar hem igen, man vänjer sig väldigt snabbt vid en ”liten” gosig katt som sällskap.

Nej nu ska jag sätta mig och titta på Uppdrag granskning som det har blivit så mycket skriverier om, alla tycks prata och skriva om detta just nu, och jag vill ju veta vad det är de pratar om.

Ha det gott go vänner
Kramar Annelie

Fortsatt kallt

Japp, vi fortsätter att ha det kallt och bistert på vår arbetsplats.
Idag skippade vi idrotten, det var 8,5 grader på golvet och 10 grader i luften där inne.
Där kan man inte begära att barnen ska springa omkring barklädda och sen duscha efteråt.

Nej det fick bli ute gympa idag, med overaller, termobyxor, varma vantar och mössor, i ymnigt snöfall.
Inte tror jag att någon av eleverna var ledsna för det.
DSCN3805
Efter arbetsdagens slut tog jag bussen hem för att slänga mig in i tvättstugan. Där var det ju åtminstone varmt och skönt.
En stor varm kopp te i väntan på att tvätten skulle bli klar att hängas…
Nu har jag faktiskt börjat få upp lite värme.
Men bara tvätten är klar ska jag sätta mig med en filt runt min stora runda kropp, krypa upp i soffan och ta värmekudden med mig.
Där tänker jag sitta tills värmen känns behaglig och skön, hoppas bara att jag inte somnar.
Jag är allt lite trött idag.
Sune har haft lite tråkigt i natt så han har kommit in och pratat med mig lite då och då. Hörde jag honom inte direkt så hoppade han upp på kudden för att väcka mig ordentligt 😉
Men nu minsann, när jag är hemma och vaken, ja då ligger han och sover….
Ska lägga upp lite ny mat till honom snart , då kommer han nog fram.

Mer har jag nog inte att skriva om just nu…fingrarna är lite stela av kylan de utsatts för och hjärnan känns som om den har nattgammal is runt omkring sig.
DSCN3808

Kram till er ( med förhoppning om att få några varma tillbaka)
Annelie

Bitande kallt

Nu har en hel arbetsvecka klarats av.
Den har inte varit så värst angenäm, men med god vilja,lite värmefläktar och extra kläder har vi lyckats fixa till det drägligt.
Chefen är på semester i varmare trakter så hon slipper den bistra kyla vi andra får dras med.
Ingen vidare arbetsmiljö….
Det har ju borrats och dragits ledningar och vad det nu är för bergs värme till skolan. Det skulle bara färdigt och klart efter jullovet.
Jo pyttsan, säger jag.
I tisdags var det tolv grader i matsalen, så inte gick det att äta där.
Frukosten ordnades på fritids som ligger i en annan byggnad och som hade en värme fläkts som satts på av den som öppnade, så där var det drägligt.

I klassrummen var det 15 grader, lite för kallt för de flesta…men byggarbetarna kom med en liten värme fläkt till alla klassrum.
Varmare blev det, men golven, bänkarna och runt fönstren var det ändå iskallt, för att inte tala om hur kallt det var i korridoren och trapphuset.
IMG_1585

Vår stackars städerska fick gå med vantar och flees jacka på sig och när hon höll på med vatten blev fingrarna så stela av köld att hon inte kunde röra dom efter en stund.
Vi satt med jackorna på i lärarrummet under vår rast….
Lunchen fick vi servera i klassrummen, på papperstallrikar och plastbestick, men de fick ju mat i allafall.
Till råga på allt så tog dom vattnet för oss under en hel förmiddag, men det var under onsdagen.

Sen har vi inte någon fungerande klocka på skolan, det ringer varken in eller ut, ingen vet riktigt vad klockan är och allt är mer eller mindre kaos.

Men det är fortfarande väldigt kul att vara på jobbet, man vet liksom aldrig vad som kommer att hända under dagen.

I torsdags var jag på rehab badet och tränade i varmvatten bassäng, åh så ljuvligt det var.
Jag kände mig så behagligt trött och glad efteråt.
Det ända tråkiga var väl att mina favorit byxor, mina ljusa, slitna, mjuka, sköna jeans lät så konstigt när jag tog på mig dom.
Jodå, visst gav det tunnslitna tyget på insidan av låret upp och sprack, ack ja….Tur att jackan är av längre modell, så ingen såg mitt vita hull som lyste genom sprickan på byxorna.
Hej där....

Apropå jackan, den är ny för säsongen och den första gången jag använde den var en morgon på väg till bussen och jobbet.
Det var kallt och mörkt, jag fällde upp luvan för vinden ven runt öronen. Efter ett tag uppmärksammade jag att ljudet av att någon gick bakom mig.
Jag går ju inte så fort, så jag gick lite åt sidan medan jag fortsatte att gå. Personen i fråga gick inte om utan höll sig tätt bakom mig.
Jag gillar inte att ha folk i bakhasorna så efter en stund började jag bli lite sur, morgontrött som jag var.
Varför i hela friden går människan inte om tänkte jag…..Vände mig om för att se vem det var och om det verkligen var nödvändigt att gå så tätt inpå.
Men det fanns ingen bakom mig, det var alldeles tomt så långt jag kunde se i mörkret…..

Jag fortsatte att gå och lyssnade intensivt, hade jag hört så fel ?? Nej då, för jag upptäckte ganska snabbt att det var ärmen på min jacka, ny och lite stel som gav ifrån sig ljudet var gång jag svängde med armen, det vill säga vid varje steg jag tog.

Hmm, hade tänkt behålla det för mig själv, men vad sjutton, det är väl mänskligt att höra fel.

Lek.

Idag har vi en slappar dag här hemma, vi har varit ute på en frisk promenad och nu ska vi sätta igång med lite middags lagning.
Efter det blir det nog lite läsning, tv tittande eller datortid.

För er som undrar över Sune….han ligger och sover så gott i en låda under sängen, han har slappar dag han också.

Var rädda om er gott folk.
Kram Annelie

Så var det igång då….

Vårterminen har börjat, ja i morgon sätter den igång i alla fall…

Idag hade vi utbildningsdag och fick information om att ”vår” skola ska bli en byggarbetsplats under år 2013- 2014. Skolan växer, eller det kanske är fel att uttrycka sig så…Näe förresten, eftersom den ska byggas ut  och omplaneras så växer ju själva skolan också, inte bara elevantalet.

Det kommer att bli jobbigt, särskilt för eleverna med särskilda behov, inte nog med att vi haft stora maskiner på skolgården under de senaste månaderna på grund av att de lagt ner bergvärme, som både stört med ljud och sin blotta närvaro, nu ska det byggas runt omkring oss också.

Men en dag i taget och inte ta ut några tråkigheter i onödan, så får det bli. Det kanske är trevliga hantverkare som bidrar till en ännu godare stämning än det redan är på skolan.Bild                      

Idag har jag fått katt , eller det kanske inte är riktigt sant..Jag har fått låna katt. Sune heter han och han ska bo här under Januari månad. Han kom idag och är en liten blyg herre som ligger gömd någonstans i lägenheten och trycker.

När han känner sig lite säkrare på sin nya ”hemmiljö” kommer han nog fram och utforskar lägenheten och undersöker om mitt sällskap kan vara något att ha.

Det känns mysigt att veta att det finns en katt här hemma igen, även om det bara är under en begränsad tid. Hur det än är så saknar man allt Zikorias sälskap.

Nu ska jag koka mig lite te, se på tv:n en stund innan jag tar min bok och går ner till sängen.

I morgon sätter vardagen igång på riktigt, med massor av barn som kommer att bubbla över av saker som ska berättas efter den långa ledigheten. Jag längtar faktiskt efter dom,  det ska bli jätte roligt att möta dom i morgon.

Vi får väl se om jag tycker likadant i morgon eftermiddag.

Var rädda om er där ute i vårt avlånga land!

Kram Annelie

 

Förlåt….

Vet inte vad det tar åt mig, här sitter jag och skriver rena rama lögner så här en av de första dagarna på året. Förlåt Folke, inte föddes du mars 2012. Det var ju 2011 du föddes och blev med andra ord 1 år i mars året som gick. Och i år blir du 2 år. Tänk vad tiden går…….

Den går så fort så att jag tydligen inte hänger med själv.

Men nu har jag bett om förlåt och resten av året lovar jag att bara skriva sanningar.

Kram Annelie  

Året som gick…

Nu var det länge sedan jag skrev, och som vanligt  skyller jag på tid, lust och ork.

Det verkade ju så ljust och jag började må så bra.

Men säg den glädje som varar….

Men året som gått var det ju det skulle handla om.

Det började ganska bra efter en lång tjänsteledighet med fosterbarn här hemma.

Jag började jobba på en tillfällig förskoleavdelning i tillfällig och ej anpassad lokal. Det var ett riktigt slit för att få det att fungera. Och slet gjorde vi, jag gick omkring med en benhinneinflammation som inte ville ge sig, men kände inte att jag hade tid att vara hemma och ta det lugnt. Ja så blev det som det blev. Tillslut sa kroppen ifrån och jag fick en stressfraktur och gick gipsad i sex veckor och sjukskriven ett tag efter det.

I Mars kom mitt femte barnbarn, lilla Folke till världen. En söt och fin liten pojke.

IMG_1201

I Maj då benet var starkt nog åkte vi till Gebbestad över en helg och fiskade (och åt) ostron. Det var en häftig upplevelse. Sen hade vi sådan tur att de andra som skulle ha åkt med hade avbeställt, så jag och Käre maken var alldeles ensamma med vår guide.

IMG_1155När vi kom hem från vår lillsemester hade Zikoria försvunnit. Vi såg att hon bara hade ätit lite av maten vi hade lagt upp och vi ropade, pratade med grannar, men ingen hade sett henne. Vi vet inte vad som har hänt, men vi såg henne aldrig mer, vår lilla Prinsessa. Hoppas hon inte har lidit allt för mycket.

Oroligt....

Jag hann jobba lite  innan det var dags för semester. Den tillbringade vi i Kroatien, två  underbara veckor i sol och värme och en vecka på resande fot eftersom vi tog husvagnen med oss.

DSC00059Där nere har vi vårt Paradis, där vi kopplar av totalt och bara njuter av värme, bad, god mat och att få vara tillsamman i total frihet utan massor av måsten.

Väl hemkomna var det bara att sätta igång och jobba. Vi kom hem lördag och började jobba måndag båda två.

Min förskola hade bytt från sin tillfälliga lokal till en sprillans ny. Första två veckorna startade vi med att packa upp och förbereda för att allt skulle vara klart när barnen kom. Det var så stort så man nästan fick träningsvärk när man ”sprang” fram och tillbaka med saker, pryttlar, möbler och allt vad det nu var.

Efter ungefär en månad började min kropp säga ifrån, det värkte oavbrutet och jag började få svårt att sova. Mitt i allt det blev min pappa sjuk och fick tillbringa en tid på lasarettet. Jag tog ett par dagar ledigt och åkte upp för att hälsa på. Käre maken och jag bodde i hans stuga och åkte till Linköping till lasarettet för att hälsa på honom under dagarna.

En vecka avklarad...Det var en jobbig tid innan det vände och han blev bättre.

Hem och jobba igen, full fart…kroppen och sömnen blev bara sämre och sämre. Tillslut vaknade jag varannan timma och det snurrade bara jobb, jobb i huvudet. Det var inte ett dugg bra. Jag bad chefen om ett rehab samtal, och det fixade han väldigt snabbt.

Sen blev det en arbetsförmågeutredning, läkare, sjukgymnaster, personalchef, 25% sjukskrivning…..och vips så var jag omplacerad och var plötsligt elev assistent på en liten skola tio minuters bussfärd från där jag bor. Jag trivs som fisken i vattnet och allt var frid och fröjd.

Sen blev svärmor sämre och efter två dygns vakande hos henne gick hon stillsamt och fridfullt över till andra sidan, hon blev 90 år.

IMG_0881Sen kom nästa grej, kommunen som jag jobbat för i 27 år läste utredningen de beställt på min arbetsförmåga och tog beslutet att de behövde mig inte mer en 50%, så jag fick beskedet, acceptera att vi drar ner din 100% tjänst till hälften eller annars blir du uppsagd….Ja vad säger man?

I samma veva fick jag fruktansvärt ont i höger vad, läkarna trodde det var en propp så jag åkte in på akuten för att ta ett ultraljud för att se om så var fallet, men det var det inte.

Men lika ont och väldigt svullet var det i allafall, fler läkarbesök, men ingen kunde med säkerhet säga vad det var, jag fick även blåmärken på vaden.

Nåja, jag var hemma två dagar sen iväg och jobba igen. Jag höll till klockan 11, då small det till vid knät och jag kände hur vaden svullnade upp, stelnade och värkte så jag höll på att tappa andan.

Jobba färdigt och kom hem med visst besvär, morgonen därpå kunde jag knappt gå, fick en ny tid hos doktorn som skickade in mig till akuten igen ( tur man har snälla barn som ställer upp och skjutsar)

Väl där, efter några timmars väntan ( en hel del timmar) så fick jag träffa en jätte gullig läkare, som faktiskt hade en förklaring på min värk.

Det var något som heter Bakercysta. När knäleden producerar för mycket ledvätska på grund av inflammation, kan det bildas en cysta vid knävecket, den kan spricka och då far ledvätska ut i vaden och det blir en kraftig värk. Detta är ovanligt (enligt doktorn) och mig hände det två gånger efter varandra under loppet av en vecka.

Men det är inte farligt, bara vila och värktabletter, kommer det tillbaka fler gånger kan de bli aktuellt med en operation, men det hoppas jag verkligen inte.Jag är van vid smärta, men det här var värre en värst.

Sen blev det då äntligen jul och julledigt.

Och det har varit så skönt, så lugnt och skönt så att vi har blivit alldeles förslappade.

IMG_1866Nyår firade jag och min man som hundvakter åt de här tre små godingarna.

Freja är så skotträdd så när klockan slog tolv satt Käre maken med henne inne i mörkret på toaletten och visslade och jag satt i soffan med de andra två små nakenfisarna. Så kan man också fira nyår. När vi väl fick tid över för att skåla in det nya året kändes det inte så angeläget att öppna skumpan, så vi skålade in det nya året tjugo minuter försent, med lite vatten och den sedvanliga nyårspussen.

Det kändes som en bra början av året.

Nu hoppas vi på ett lite friskare och bättre 2013, och kanske jag kan få till lite fler blogg inlägg, sånt vet man aldrig.

Kram till er som orkat läsa så här långt, ni andra får naturligtvis också kram, men det vet ni ju inte om eftersom ni inte kom så här långt i texten.

Kram Annelie