Lugnt och fridfullt….

I söndags åkte Käre maken iväg och jobbade. Han har stoppat små lunchålder i kylen till mig så att jag bara har att värma när han är borta. Det tackar jag för, för att laga mat och äta ensam när man inte har den rätta balansen och orken är inget vidare.

Solen  strålade så vackert utan för fönstret, men jag fick inte ändan ur för att sätta mig på framsidan och sola näsan.
Jag njöt av den inifrån istället.

Alltså, hundarna får ju inte vara på köksbordet, men när Chester, den store soldyrkaren, kliver upp och sätter sig i de enda solstrålarna han kan hitta i lägenheten….ja då är det svårt för en ”mormor” att säga nej…

Natten till måndagen innehöll många konstiga drömmar och sömnen var inte så jätte god, men vad gör väl det när man har sovmorgon och inga tider att passa.
Idag hade jag då tänkt hoppa ut och sätta mig utomhus och få lite sol på näsan, men det tänkte inte solen, för den kom aldrig fram…

Däremot började det snöa, men det tänker jag inte skriva något om, för är det något jag absolut inte vill ha nu, så är det snö..
Möjligtvis snödroppar, för dom såg jag i landet i morse när jag hämtade tidningen.

Rätt vad det var när jag satt här och filosofera så ringde det på dörren, jag grabbade tag i mina kryckor och hoppade ut och öppna. Det var ett blombud…som kom med en jätte fin bukett blommor från Maggan och hennes dotter Sara, vänner från FB.
Jag blev rörd till tårar, så glad blev jag.

En stund senare kom min arbetskompis, hon som fick mig att tacka ja till den tjänsten jag har nu och en vikarie som jag kom väldigt bra överens med. Hon jobbar tyvärr inte kvar på vår avdelning längre  på grund av hur vi har det där, ( hon sa vad hon tyckte och det var inte populärt)

Dessa två fina vänner kom med en stor korg till mig, med tidning, film, godis, frukt och div.åhh vilka underbara vänner jag har.

Min ”gamla” fina arbetskompis sa att hon hade sådan ågren, över att jag jobbat och stått ut så länge med det onda för hennes skull.
Men det sa jag absolut ifrån om, hon ska inte ha dåligt samvete för att jag är dum och inte lyssnar på min kropp.
Vi fikade och pratade en lång stund, tills det var dax för C att sticka iväg på APT mötet som började halv fem.
Känner mig så glad över mina fina vänner.

Jag fick lite ”jobb papper” som jag ska läsa genom också, men det hinns med, dom såg inte så jätte roliga ut…..

Jag ringde och pratade lite med Lillkillen i går också, han lät ledsen och hängig. Idag har han börjat i skolan och jag hoppas det vänder då han får träffa lite nya kompisar. Tänkte ringa i morgon eller på onsdag för att höra hur det går, törs inte vara allt för ”på” eftersom ”familjen” inte verkar gilla att jag ringer.

Men hörr´ni, om man skulle ta sig en liten godisbit, sätta på tv, gosa ner sig i soffan och mysa en stund.
Jo, så får det bli.

Den vackrast gåvan människan har fått är att känna glädje.
                                                       
                                                            Luce de Clapiers Vauvenargues. (vilket namn)

Kram till alla som vill ha, ta hand om och gläds åt det lilla.

Kram Annelie