Men helt plötsligt fick jag lust att skriva lite igen, det var många år sen sist….

Sitter ute i solen med en kopp kaffe och njuter av morgonen. Det är lite höstsvalt i luften fortfarande, men snart har den välsignade solen, som äntligen kommit, värmt upp den till sommarvärme.

Jag älskar sol och värme och lata dagar.

Idag ska jag till tatueraren och göra färdigt en tatuering som vi påbörjade tidigt i somras, sen blir det en sväng till jobbet fram till klockan 21.00.

Men först tänjer jag sitta här och bara njuta av mitt kaffe, solen och humlornas brummande.

Ha en underbar dag.

Våren är på gång

Detta galleri innehåller 1 bild.

Nu börjar vårpirret i magen och snart drar jag till skogs för att göra det stora vårskriket. Om jag får tid över och om det bubblar över av pirr i magen, vill säga. Det har hänt , men kanske inte … Fortsätt läsa →

Tunga ben

Å bemp å bump å bemp å bump å det var väldigt tungt…….

Så sjöng det inne i mitt huvud när jag gick upp för trappan från vårt sovrum upp till köket, i morse.Jag kom först inte riktigt på vad det var jag hörde där inne i min yrvakna hjärna, men tungt kändes det onekligen. Träningsvärk i vader och höft efter de här dagarna som man gått omkring på helspänn för att inte ramla och sen träningen igår ovanpå det.

Men vad var det hjärnan sjöng på?? Ett par varv till med samma melodislinga och sen poppade det ju upp. Det var ju från Mamma Mu och Kråkan, eller möjligtvis från Lillebror och Nalle av samma författare…..

Den har jag inte hört sen dottern var liten och jag hade dagbarn i samma ålder. Då spelades och sjöngs det Jujja och Tomas Wieslanders från morgon till kväll.

Men nu helt plötsligt så fanns den inne i mitt huvud och sjöng sig av sig självt, märkligt…

Dagen blev inte så värst tung när väl benen kommit igång. Det har varit en bra dag och det är fredag, bara det är härligt.

Ni skulle varit med mig på badet igår, så ni kunde sett hur stark jag var…Ja inte i badet just, men innan.

Jag brukar alltid ta mig en kopp kaffe och en macka i kafeterian innan det är dags att klä om, eftersom jag äter lunch på skolan redan klockan 11.00, så att jag står mig tills jag kommer hem.

Igår när jag kom dit hade dom så mycket godsaker, det var semlor, morotskaka, stora goa bullar, chokladmuffins (stora) m.m

                                          

 Men jag klarade att stå emot suget, jag tog mig en liten grov macka med ost, sallad och paprika och kände mig så nöjd, så nöjd. Sen tränade jag i den sköna varmvattenbassängen till gammal go musik och kände mig både glad och stark. Hep Stars och Tages spelade dom bland annat och lite annan musik från den tiden

När vi har slutar vårt pass så är det massor av mammor med små bebisar som har nästa tid. Så omklädningsrummet är fullt av fantastiskt söta små barn, bilbarnstolar, filtar och glada mammor. Det är riktigt trångt men mysigt och man blir glad i hjärtat av all kärlek som finns där.

Idag när jag gick från bussen till jobbet var det helt ljust och fåglarna kvittrade, trots kylan så kände man att våren faktiskt är på väg. Tänk om en månad sitter man tryckt mot husvägen, med kaffet i handen och näsan mot solen….Åh vad jag längtar.

Nu är det väl hög tid för mig att börja tänka på middagsbestyren. Käre maken kommer hem om en stund och han är säkert sugen på lite mat. Hade jag varit själv hade jag nöjt mig med en kopp te, en mjukbrödsrulle med lite grönsaker i eller något annat lätt.

Men nu ska det bli riktig mat. Vilt(köttfärs)biffar, ugnssteka rotfrukter och kantareller hade jag tänk. Vi får väl hoppas att det faller maken i smaken.

Var rädda om er och kom i håg ” Den tyngsta sorgen är att inse att vi själva är enda orsaken till alla våra motgångar”, som Sofokles uttryckte sig.

Så ut och gör något roligt och tänk glada tankar !

Kram Annelie

               

Onsdag…

Jaha, vart håller den här veckan på att ta vägen då, det var ju måndag alldeles nyss och i morgon är det redan torsdag?

Hur kan dagarna bara rusa iväg på detta viset?

Idag öppnade jag på Fritids, det innebär att jag börjar klockan sex på morgon, så även i morgon. Det blir lite tokigt när jag öppnar, för i vanliga fall så öppnar en personal klockan sex, sen kommer jag strax efter sju för att hjälpa till. Klockan halv åtta är det är frukost, då kommer killen jag är anställd för.

Men när jag öppnar, så kan jag ju inte komma klockan sju också, och ingen annan kommer heller, så under ca 1 timma sköter jag två mans jobb.

Ska försöka få det så lugn och bra som möjligt för ”min” kille samtidigt som jag ska hålla 25 andra elever i schack så att frukosten går lugnt tillväga.

Det går, jag har pratat med eleverna och de flesta förstår faktiskt och är lite lugnare en de är vissa andra morgnar 😉

 

Men har ”min” kille en dålig morgon, ja då får jag koncentrera mig på honom, så klart.

Att det har blivit så här knasigt beror på att en personal har ramlat och brutit handleden så att hon fått operera, så hon är sjukskriven till april och vi har inte fått någon vikarie för henne.

Resten av dagen har i alla fall varit rätt ok, den har i vilket fall som helst gått väldigt fort.

När jag kom hem stod tvättkorgen och väntade i hallen. Den ville bli utburen till tvättstugan.

Jag slängde i en 60 tvätt och en mörk 40, sen in och packa upp det jag handlat på hemväg  från jobbet.

Ut i tvättstugan för att hänga tvätten efter en stund.

Och vad upptäcker jag då ? Den mörka tvätten ser lite vitprickig ut, jag hade glömt en pappersnäsduk i nån ficka och den hade minsann smulats sönder riktigt oredentligt på att min mörka tvätt.

Sjutton också, men jag skakade, plockade och hade mig, sen hängde jag in tvätten i torkskåpet och började sopa golvet för att få upp alla pappersrester.

Torka ur maskinen så att det inte skulle finnas kvar papper till nästa tvätt..

Men nu är det klar för den här veckan. Till och med strukit har jag gjort 😉

Det är märkligt vad lite tvätt det är nu förtiden, då det bara är Käre Maken och jag….

Nu ska jag snart packa badväskan efter som det är torsdag i morgon och träningsdag för mig.

Förra torsdagen  hade vi sportlov här nere, då fick jag byta arbetstid och jobba sent på , så då missade jag min träningstid.

Så nu längtar jag till den varma bassängen.

Men precis just nu, ja nu längtar jag mest till soffan och lite soffhäng innan det blir dags för sängen. Det blir tidigt i säng i kväll eftersom väckar klockan ringer fasligt tidigt i morgon bitti.

Egentligen hade jag tänkt duscha i morgon bitti, men jag lurar på om jag ska ta och göra det nu i kväll i stället, så är det gjort.

Eller också gör jag som Chester…..

Lägger mig gott, sluter mina ögon och bara njuter och kopplar av.

Fast först packning av badväskan, marsch pannkaka……!

Var rädda om er och möter ni någon utan leende, så ge den ditt, så kan ni le mot varandra.

Kram Annelie

Fantasi torka…

Jag känner att jag borde skriva något i bloggen, men vad sjutton ska jag skriva om?

Dagarna är sig precis lika känns det som, inget varken tråkigt eller speciellt roligt händer.

Det är gå upp när klockan ringer, fixa i ordning facet så man kan visa sig ute. Äta frukost och ge sig iväg till jobbet,

Jobbar sina timmar, det går fort som vinden, sen ner till bussen, åka hem och strutta runt lite innan man sätter sig i soffan och slappar till något trist tv program.

Ja sen är det sängen, förhoppningsvis sova tills klockan ringer och så börjar det om igen.

Nu klagar jag inte alls, tro inte det. Jag storm trivs på mitt jobb och hoppas att jag får fortsätta här länge. Men jag måste nog hitta på något mer på min fritid, något som gör att jag får lite mera ork.

Fast det kanske kommer tillsammans med vårsolens första värmande strålar.

Det är inte så värst långt kvar till dess. Trots att våren gör allt vad den kan för att dölja att den är på väg, med massor av obehaglig snö som envisas med att komma både nu och då….mest nu. Men mig lurar den inte, jag vet att det inte alls är många veckor kvar innan vi kan sitta i lä utmed väggarna med vårt kaffe och bara njuta.

Ja men det gick ju faktiskt att skriva om precis ingenting också.

Jag kan avsluta med en liten historia jag hörde i bussen för nån dag sedan.

Det var en mormor och morfar som hade varit och hämtat sina barnbarn (som jag förstod det i alla fall) Barnen var pratsamma men satt stilla på sina platser. Sen blev det då dags att trycka på stoppknappen, de kom överens om att den stora tösen skulle få trycka.

Hon tryckte en bra stund innan vi nådde busshållplatsen och den lilla tösen blev lite otålig och tjatade – Varför stannar inte bussen? ett antal gånger. Tillslut tröttnade stora syster och sa med lite överlägsen röst.

– Det fattar du väl att bussen måste hitta en sån där skylt där den får stanna,

Det tyckte jag var ett bra svar, det vore ju inte speciellt  lätt att vara buss om man måste stanna precis var som helst. På sina bestämda platser och tider, så ska det vara, när man är buss i alla fall. Det tror jag busschauffören håller med om.

Nu kom jag på en sak…..Vi firade 100 dag idag på skolan. Barnen har gått 100 dagar i skolan sen starten i somras.

Den uppmärksammades genom att eleverna i ettan och tvåan fick göra teckningar eller något annat de ville som handlade om 100. Vi i vår grupp ritade  100 bilar som vi klippte ut och klistrade upp på ett papper (Phju). Andra gjorde 100 fingrar, hundra hjärtan osv. En grupp med tjejer gjorde 100 meter fingervirkning. Sen skrevs det dikter, räknades, vi såg hur långt vi kom om vi tog 100 jätte kliv (utomhus) det hela avslutades med att eleverna fick rulltårte- tårta som var 100cm och saft.

En ganska rolig dag, men tyvärr ställer det till det lite för ”min” kille, då rutiner frångås och det blir lite rörigt.

Fast jag tycker vi klarade dagen riktigt bra.

Nej men nu ska jag göra mig lite kvällsmat, slappa och vänta tills det blir dags att gå och lägga sig 😉

Kram Annelie

 

 

 

Tiden rusar iväg, hela tiden..

Nu har Sune åkt hem och oj vad tiden han var här gick fort. Men det är väl så när man tycker att det är mysigt och roligt.
Det blev tomt när han blev hämtad av sin fina Husse och Matte. Nu är det ingen som kommer och ser till att jag kommer upp när klockan ringer och ingen som kommer och möter mig i hallen när jag kommer från jobbet.

Den här gluggen var nog det bästa med vår lägenhet tror jag. Där hade han bra utsikt över både köket och vardagsrummet. Han hoppade genom hålet från båda hållen. När han var riktigt busig sprang han runt lägenheten i full fart, genom glugggen in i köket, upp på bordet, ner på golvet ut i hallen, in till vardagsrummet, upp i soffan och ut genom gluggen igen…….

Som sagt, det har varit mysigt att ha Sune här, det var mysigt att få krama om Nina och träffa hennes Göran, men tiden gick så väldigt fort.

På jobbet har det varit lite si och så, det har fungerat, men i måndags så fattades 6 st från personalen och då blir det lite tufft att få ihop dagen så att det fungerar. Två är tillbaka som idag, men resten blir borta hela veckan.
Det blir lite ändrade arbetstider, men det fungerar och eleverna är gulliga och glada.

Det kunde ha varit värre…för i måndags fastnade jag med min sko i tröskeln när vi skulle gå in och äta mellanmål. Jag föll som en fura in på det hårda golvet.
Jag slog i mitt knä, tog emot med handen, eller vad jag senare upptäckte med båda händerna. För på högerhanden framträdde under tisdagen ett stort blåmärke och jag hade ganska så ont i axeln. Men det börjar ge med sig och det är ingen fara.

Men ni skulle ha sett minerna på eleverna som redan hade hunnit komma in.
Som små fågelholkar stod dom där med öppna munnar.
– Vad gjorde du, ramlade du??
– Jag har aaaaldrig sett en fröken ramla innan….
– Men då var det väl på tiden att ni fick se en nu då, svarade jag.
Jag menar en del av dom gick ju faktiskt i trean 😉
– Jag brukar snubbla och ramla lite då och då, sa jag sen, så det får ni nog vänja er vid.

Dom såg ju att det inte var nån fara med mig, det var någon som frågade hur det gick, men de flesta var mest förvirrade över vad de precis hade sett.

I morgon ska jag öppna, då får jag ta 5.45 bussen här ifrån och jag hör att de varnar för storm under morgondagen.
Hoppas jag hinner till jobbet innan den är här.

Ja som ni hör, livet går vidare och det lunkar på, varje dag är en dag närmare våren, och den längtar jag väldigt mycket efter.

Kram alla fina, va rädda om er !
Annelie

En fin dag

Ny vecka nya tag….

Idag har varit en jätte bra dag, med mycket glädje och pratsamma människor.

På bussen har jag alltid trevligt sällskap nu för tiden av en kollega på jobbet, så morgonkram och trevligt samtal hör till morgonrutinerna numera.

Idag på lektionerna på förmiddagen hade vi vår helt nya specialpedagog i klassrummet. Det var inte ”min” kille hon skulle observera utan en annan elev plus klassen som grupp.

Vi jobbade på som vanligt och det kändes bra, det var ju inte vi som var i focus så det kändes lugnt och bra.

När det var dags för lunch kom Specialpedagogen fram till mig och sa.

– Vilket fint jobb du gör, jag blir alldeles tårögd när jag ser vilken fin kontakt ni har med varandra.

Om ni visste vad vad glad jag blev…

Det var så att jag blev tårögd jag också.

 

På hemvägen i bussen var en annan kvinna med som brukar åka hem samma tur som mig, Vi pratade på som vanligt och hade trevligt de tio minuterna bussen tar.

Sen var det – Hej då, vi ses i morgon.

Hon for vidare med tåget mot Göteborg och jag stegade iväg mot vår lilla bokhandel.

Där inne stod en före detta arbetskollega som slutade tidigt med att jobba med barn, för att istället arbeta med böcker. Hon vikarierar i bland i vår lilla affär.

Hon var pratsam och vi fick oss en liten pratstund.

Jag gick sedan vidare mot bankomaten, på väg dit gick jag om en kvinna som var ute och gick med sina stavar. Precis när jag gick förbi henne började hon prata. Hon hade tappat en av sina broddar och var ute och letade efter den….Jag hade sällskap med henne en bit allt medan hon pratade om sin borttappade brodd och vilken väg hon gått.

När vi kom fram till övergångsstället där jag skulle gå över sa vi hej då och jag önskade henne lycka till i sitt sökande.

Jag hann bara över gatan upp på trottoaren, där träffade jag på en kvinna som ojade sig för att trottoaren var så sned, det gjorde ont i fötterna och knät när hon var tvungen att gå på så snett underlag.

Jag höll naturligtvis med henne, för innan jag fick min knäprotes var det så gott som omöjligt att gå sluttande underlag.

Jag fick höra om hennes krämpor och vi stod där och pratade en god stund, innan vi skildes åt när hon med ett stort leende sa att  – Ja då är vi i allafall två som har ont av de här trottoarerna, vi borde skriva ihop något.

Jag log för mig själv när jag gick åt mitt håll, tänk vad några ord främlingar i mellan kan göra dagen till en solskens dag, trots grå väder och rå kall vind.

Min sista anhalt innan jag begav mig hem var biblioteket. Jag skulle lämna tillbaka en bok och förlänga lånet på en annan.

Där inne hörde jag en ganska välbekant röst, som tillhör en kvinna som jag kände att jag inte hade ork och lust att prata med just då.

Är man elak och dålig som medmänniska om man då smiter in mellan hyllor av böcker och fördriver tiden en liten stund tills personen i fråga säger tack och hej till bibliotekarien och går ut genom dörren?

Inte vet jag, men det var så jag gjorde i vilket fall…döm mig den som vill, men det förändrar ingenting, för gjort är gjort.

Nu sitter jag här tillsammans med Sune, som vankar fram och tillbaka över datorn, jag gissar att han vill att jag pysslar lite med honom istället för att sitta här och knappa på tangenterna.

Snart ska jag lyssna på radion, femmorna på vår skola ska tävla i Vi i femman och det ska bli spännande att få höra.

Önska dem gärna lycka till.

Kram och ha det fint alla ni som läser min enkla lilla blogg.

 

Värmen är åter…

Idag efter nästan två veckor av kyla på jobbet har äntligen värmen kommit tillbaka.

Men istället möttes vi av en vatten läcka idag…så alltid ska det vara något.

Denna vecka har inte varit något vidare, rent kroppsligt. Jag har varit så frusen när jag kommit hem från jobbet och det har medfört att lederna i kroppen blivit stela och onda.

Dessutom har jag haft huvudvärk i tre dagar nu, känns riktigt jobbigt. Men antagligen beror det på att man gått och frusit , dragit upp axlarna och gått och spänt sig.Vi är många som går omkring och mår ungefär lika dant och många elever är sjuka också just nu.

Vi började skriva upp hur många grader vi hade i några av våra olika utrymmen. Det var ingen rolig läsning.

Men nu som sagt är värmen tillbaka i skolan, riktigt varmt blev det, 22 grader i vårt klassrum, där gick jag i långkalsonger, jeans, knästrumpor, och tre lager av kläder på överkroppen + huvudvärk….men klaga på värmen, nej det vågar man faktiskt inte göra.
I morgon blir det utan långkalsingar, med linne och en lite tunnare tunika utanpå, det blir nog lagom.

Sune kommer och möter mig när jag kommer hem från jobbet nu och det är jätte mysigt.
På morgnarna kommer han in jamandes i sovrummet när klockan ringer. Han gillar inte att jag ligger och snozar på klockan.
I går morse ställde han sig på bakbenet och stirrade mig rakt i ansiktet och jamade.
– Ligg inte där och sov, gå upp nu klockan har ringt…..
– Jaja, jag kommer sa jag och kliade honom under hakan.

Sen gosar han runt samtidigt som han stressar på mig lite inne på toaletten..
– Är du inte färdig snart, mjau..ska vi inte gå upp till köket, jag vill ha mat.
– Jaja, Sune, jag är snart klar.
Vi går trappan upp, Sune rusar först så att han står i hallen och möter mig när jag trevar mig fram i mörkret.
Snabbt in i köket, han svansar runt mina ben till jag har lagt upp lite mjukmat och fyllt på torrfodret.
Efter det får jag fixa till mig själv, göra frukost och läsa tidningen.
Då är Sune lugn och vill bara ha lite gos och det får han naturligtvis.
Strax innan jag ska ge mig iväg försvinner han till något av sina gömställen och lägger sig för att sova en stund.

Det kommer bli tomt när han flyttar hem igen, man vänjer sig väldigt snabbt vid en ”liten” gosig katt som sällskap.

Nej nu ska jag sätta mig och titta på Uppdrag granskning som det har blivit så mycket skriverier om, alla tycks prata och skriva om detta just nu, och jag vill ju veta vad det är de pratar om.

Ha det gott go vänner
Kramar Annelie

Fortsatt kallt

Japp, vi fortsätter att ha det kallt och bistert på vår arbetsplats.
Idag skippade vi idrotten, det var 8,5 grader på golvet och 10 grader i luften där inne.
Där kan man inte begära att barnen ska springa omkring barklädda och sen duscha efteråt.

Nej det fick bli ute gympa idag, med overaller, termobyxor, varma vantar och mössor, i ymnigt snöfall.
Inte tror jag att någon av eleverna var ledsna för det.

Efter arbetsdagens slut tog jag bussen hem för att slänga mig in i tvättstugan. Där var det ju åtminstone varmt och skönt.
En stor varm kopp te i väntan på att tvätten skulle bli klar att hängas…
Nu har jag faktiskt börjat få upp lite värme.
Men bara tvätten är klar ska jag sätta mig med en filt runt min stora runda kropp, krypa upp i soffan och ta värmekudden med mig.
Där tänker jag sitta tills värmen känns behaglig och skön, hoppas bara att jag inte somnar.
Jag är allt lite trött idag.
Sune har haft lite tråkigt i natt så han har kommit in och pratat med mig lite då och då. Hörde jag honom inte direkt så hoppade han upp på kudden för att väcka mig ordentligt 😉
Men nu minsann, när jag är hemma och vaken, ja då ligger han och sover….
Ska lägga upp lite ny mat till honom snart , då kommer han nog fram.

Mer har jag nog inte att skriva om just nu…fingrarna är lite stela av kylan de utsatts för och hjärnan känns som om den har nattgammal is runt omkring sig.

Kram till er ( med förhoppning om att få några varma tillbaka)
Annelie

Bitande kallt

Nu har en hel arbetsvecka klarats av.
Den har inte varit så värst angenäm, men med god vilja,lite värmefläktar och extra kläder har vi lyckats fixa till det drägligt.
Chefen är på semester i varmare trakter så hon slipper den bistra kyla vi andra får dras med.
Ingen vidare arbetsmiljö….
Det har ju borrats och dragits ledningar och vad det nu är för bergs värme till skolan. Det skulle bara färdigt och klart efter jullovet.
Jo pyttsan, säger jag.
I tisdags var det tolv grader i matsalen, så inte gick det att äta där.
Frukosten ordnades på fritids som ligger i en annan byggnad och som hade en värme fläkts som satts på av den som öppnade, så där var det drägligt.

I klassrummen var det 15 grader, lite för kallt för de flesta…men byggarbetarna kom med en liten värme fläkt till alla klassrum.
Varmare blev det, men golven, bänkarna och runt fönstren var det ändå iskallt, för att inte tala om hur kallt det var i korridoren och trapphuset.

Vår stackars städerska fick gå med vantar och flees jacka på sig och när hon höll på med vatten blev fingrarna så stela av köld att hon inte kunde röra dom efter en stund.
Vi satt med jackorna på i lärarrummet under vår rast….
Lunchen fick vi servera i klassrummen, på papperstallrikar och plastbestick, men de fick ju mat i allafall.
Till råga på allt så tog dom vattnet för oss under en hel förmiddag, men det var under onsdagen.

Sen har vi inte någon fungerande klocka på skolan, det ringer varken in eller ut, ingen vet riktigt vad klockan är och allt är mer eller mindre kaos.

Men det är fortfarande väldigt kul att vara på jobbet, man vet liksom aldrig vad som kommer att hända under dagen.

I torsdags var jag på rehab badet och tränade i varmvatten bassäng, åh så ljuvligt det var.
Jag kände mig så behagligt trött och glad efteråt.
Det ända tråkiga var väl att mina favorit byxor, mina ljusa, slitna, mjuka, sköna jeans lät så konstigt när jag tog på mig dom.
Jodå, visst gav det tunnslitna tyget på insidan av låret upp och sprack, ack ja….Tur att jackan är av längre modell, så ingen såg mitt vita hull som lyste genom sprickan på byxorna.

Apropå jackan, den är ny för säsongen och den första gången jag använde den var en morgon på väg till bussen och jobbet.
Det var kallt och mörkt, jag fällde upp luvan för vinden ven runt öronen. Efter ett tag uppmärksammade jag att ljudet av att någon gick bakom mig.
Jag går ju inte så fort, så jag gick lite åt sidan medan jag fortsatte att gå. Personen i fråga gick inte om utan höll sig tätt bakom mig.
Jag gillar inte att ha folk i bakhasorna så efter en stund började jag bli lite sur, morgontrött som jag var.
Varför i hela friden går människan inte om tänkte jag…..Vände mig om för att se vem det var och om det verkligen var nödvändigt att gå så tätt inpå.
Men det fanns ingen bakom mig, det var alldeles tomt så långt jag kunde se i mörkret…..

Jag fortsatte att gå och lyssnade intensivt, hade jag hört så fel ?? Nej då, för jag upptäckte ganska snabbt att det var ärmen på min jacka, ny och lite stel som gav ifrån sig ljudet var gång jag svängde med armen, det vill säga vid varje steg jag tog.

Hmm, hade tänkt behålla det för mig själv, men vad sjutton, det är väl mänskligt att höra fel.

Idag har vi en slappar dag här hemma, vi har varit ute på en frisk promenad och nu ska vi sätta igång med lite middags lagning.
Efter det blir det nog lite läsning, tv tittande eller datortid.

För er som undrar över Sune….han ligger och sover så gott i en låda under sängen, han har slappar dag han också.

Var rädda om er gott folk.
Kram Annelie